I en uppsats med titeln ”Gamla renflyttningsvägar och renbetestrakter i Ångermanland” nämner författaren G. Gustafsson följande platser i Nordingrå: Rävsön, Ulvön och Näsänget.
Uppgifter i ”Nordingrå i helg och vardag” av Olov Lundin talar också sitt tydliga språk om samerna och deras renhjordar under senare delen av 1800-talet. De byar som nämns är Öden, Fucked, Överveda och Röksta, där ett av samernas visten kallades för Lappkojmon. I början av 1900-talet betade ren i skogarna runt Väster- och Östervalto, Mjällom, Räfsön, Mjösjö och Fällsvik. Enligt Lundin upphörde flytten till Nordingrå vintern 1926. Då betade ren i området runt Bönhamn.
Kartnamn
Det samiska inflytandet kan också utläsas på den ekonomiska kartan, där vi finner flera namn på Lapp-, Kåta/Koja- och Ren. I Mjällom hittar vi till exempel namnet Lappkojmon på berget strax väster om Mjällomsviken, där en eller flera härdar antas ligga i närheten av Kängtjärnarna. Kåtaplatserna anlades gärna nära tillgång av vatten. Intressant är även området österut, mot Norrfällsviken. Där är mager mark och bra med lavtillväxt.Ett annat exempel är Lappholmen utanför Rävsön där det även finns en labyrint. På kartbladet Nordingrå strax väster om Järesta ligger Lappkåtaberget. Den som besöker Rotsidans naturreservat hittar en hel del information om samerna i Höga Kusten på de informationstavlor som utformats av Länsstyrelsen.
Källa. B.O.Viklund
Nordingrå – ett tidigt samiskt intresseområde
En solig och skön högsommardag i juli 2006 besökte jag Storsand – den fina badstranden intill Norrfällsviken. Jag satte mig en liten stund bland de röda granitklipporna på udden och beundrade bygden kring den mäktiga, stålblå Ullångsfjärden. I den svaga vinden gled några segelbåtar sakta förbi Marviksgrunnan. Likt en hägring kom plötsligt några renar springande från golfbanan, passerade mig på några meters avstånd och fortsatte in i tallskogen på andra sidan stranden. Så vitt jag kan förstå är dessa renar utbrytare från vintervisten i norra Ångermanland men de verkade ha funnit sin plats i livet intill Norrfällsviken. De såg faktiskt ut att trivas utmärkt med golfspelarna och badgästerna. Det var en riktigt festlig upplevelse!
Rubriken får säkert en och annan Nordingråbo att minst sagt höja på ögonbrynen. Kan samerna verkligen ha haft något intresse av detta lilla geografiska område långt ute vid kustbandet – inklämt som det är mellan branta berg och djupa vikar? Jo, så är det! Under flera sekler, sannolikt redan från 1600-talet, har samer varit stadigvarande bosatta eller på återkommande besök i Nordingrå. De var därmed tidsparallella med Gävlefiskarna och kom också att ha affärer med dem. I byar och samhällen i Nordingrå finns idag samiska ättlingar.
Samerna ser sig som en egen etnisk folkgrupp med eget språk, egna sedvänjor och ett eget landområde där de vistats sedan urminnes tid. De kallar detta område för Sapmi, Samernas land, och det sträcker sig från norra Dalarna och Sörtröndelag i Norge upp till norska Finnmarken, norra Finland och fram till Vita havet i nordvästliga Ryssland.
Benämningen ”Finn” har i norra Skandinavien under lång tid avsett just samer men vi känner samerna främst genom benämningen ”Lapp” som i sin tur gett flera platser i Nordingrå sina namn. I slutet av 1960-talet pressade unga samer på för att folkgruppen skulle få ett samiskt namn. De menade att ”lapp” hade trampats på genom århundraden och folkgruppen skulle må bra av att få ett nytt, samiskt namn. Det blev ”same” – förkortning av samiska ”sameh”. Från 1970-talet är det benämningen same som gäller.
Källa: Mats Lundin
Lappudden från dåtid till nutid
Namnet Lappudden har sin förklaring av att samer i gångna tider rastade på udden när de färdades med sina renar från fjällen ner mot kusten efter den dåvarande samiska flyttled som gick via Lappkåteberget, förbi Lappudden ut över Vågfjärdens is via Prästön (tidigare kallad Svinön) och ut mot havet. Fjällsamernas vinterbete i Nordingrå varade vanligtvis mellan januari till mars, med ofta 6-8 veckors bete ute i yttre kustbandet. Denna led mynnar ut kring Rävsön respektive Bönhamn/Rotsidan. Detta har skett ända inpå början av 1900-talet, den senast kända flyttrajden från södra Vilhelmina utgick kring åren 1928. Då hade man gjort uppehåll med vinterbetet här något år, men åren kring förra sekelskiftet sägs att man kom varje vinter. Sedan mitten av 1600-talet pågick denna sorts nomadism. När samerna kom med sina renar var det minnesrika dagar för befolkningen. Man kunde få köpa renkött från renägarna som slaktade på platsen, och även varma renskinn såldes.
Vi vet dessutom att det från sent 1600- tal bodde bofasta samer på Lappudden. Grunden efter deras lilla stuga finns fortfarande. Dessa samer är kända under benämningen ”sockenlappar ” och härstammar från en nomadsamisk befolkning som bofastgjordes genom myndigheternas beslut omkring 1730. Tidigare hade nomaderna strövat omkring i små enheter om 3-5 hushåll i de mellansvenska skogarna. De utnyttjade myr– och skogsmarker som betesområden åt sina små renhjordar som vallades med svarta spetshundar. Nomaderna bodde i tältkåtor och livnärde sig på renmjölkning, jakt och fångst.
Sockenlappar
Sockenlappar är kända från Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Hälsingland, Gästrikland och ett tiotal socknar i Dalarnas bergslag samt från några socknar i norra Uppland och var bofasta samer som fanns i varje socken. Uppteckningsmaterialet i folkminnesarkivet ger en utförlig bild av sockenlappens sysslor. De visar att sockenlapparnas funktion i stort sett motsvarade södra Sveriges rackare. De hade blivit tilldelade en jordbit av bönderna i byn där de kunde föda några djur. Några hade en eller flera renar. Deras uppgift var att avliva och flå hundar, katter och hästar samt verkställa snöpning på dessa. De fick behålla de avlivade djuren, även hästarna, eftersom bönderna inte åt hästkött. Samerna var duktiga på att tillverka korgar, rep, kvastar, vispar, kontar, såll, mjärdar, rep mm, som de sålde i bygden.
Även jakt var en viktig näringsgren som de bofasta lapparna ägnade sig åt. Denna sysselsättning var inte helt problemfri utan ledde ibland till konflikter med majoritetsbefolkningens representanter. Klagomål föranledde myndigheter till ökad kontroll av samerna. Förteckning över bössinnehav från 1760-talet visade att så gott som samtliga sockenlapphushåll ägde gevär. Många sockenlappar har för övrigt kvarlevt i folktraditionen som ryktbara och skickliga jägare. Särskilt deras jakter på varg och björn uppskattades.
Under senare hälften av 1800-talet griper dock nya förändringar in på landsbygden.
Hästslaktsfördomen börjar försvinna och bönderna lär sig att själv slakta sina hästar, det börjar t. o. m. bli en viss efterfråga på hästkött. Från städerna börjar allt fler industrivaror leta sig ut på landsbygden och ersätter korgar, hundfällar och annat hantverk som samerna var inblandade i. Efterfrågan på sockenlapparnas varor och tjänster minskar och med det tvingas lapparna ut på nya arbetsmarknader. Någon anledning att vidmakthålla sockenlappgemenskapen finns inte längre och blandäktenskapen blir vanligare. Samerna identifieras inte längre som ”sockenlappar” av omgivningen och benämningen försvinner ur kyrkböckerna. När man vid 1910 års folkräkning ännu anger några personer som ”sockenlappar” är det fråga om äldre personer som tidigare levt som sådana.
Maria Blomster