Vinjettbilder från Häggviks såg: Emil Nordenmark

Bild från Häggviks ångsåg. Okänd konstnär.

Mot slutet av 1800-talet nåddes vår bygd av den första industrin av mer modernt snitt. I flera byar i Nordingrå byggdes sågverk och ångsågar, vilket gav arbetstillfällen för den kraftigt ökande befolkningen och blåste nytt liv i hela bygden.

De sågverk som främst förknippas med ”sågverksepoken” är ångsågarna i Salsåker, Omne, Måviken och Häggviken. Deras storhetstid inföll under första världskriget, då efterfrågan på sågade trävaror steg kraftigt. Kriget utspelade sig till stor del i skyttegravar och tunnlar som kläddes in med sågade plank för att hålla och skydda. Sågen i Salsåker byggdes ut i flera omgångar och kom att bli en av de största i Skandinavien. Här sysselsattes som mest över 200 man.

Idag finns ingen av dessa ångsågar kvar.

Omne ångsåg

Den ångsåg som anlades i Omne var på endast en ram, 1 kantverk och 2 klyvsågar. Den stod klar 1876.. Skeppningen omfattade år 1886 runt 800 stds (1 std = 4 m3) och 300 stds holländska bjälkar. Sågverkets brädgård låg efter fjärdens norra strand.

År 1898 inträffade ett jordskred , som medförde att hela brädgården med 600 stds virke samt några tunnland jordbruksmark gled ut i fjärden. Den tidens tidningar skildrar katastrofen på följande sätt: ”Det var den 9 augusti och naturrevolutionen föregicks av en våldsam skakning i marken, varpå det syntes som en oerhört stark underjordisk källa brutit sig fram och vattnet bildade en kokande virvelström, däri pråmarna kastades runt i vild ringdans. Senare kom en så stark ström från land att timmerbommarna sprängdes”.

Det mesta av virket kunde dock bärgas och en nybrädgårdsanläggning byggdes vid fjärdens västra och södra strand. På den s.k. Ö-valmen låg kolbacken. Det utvunna träkolet lastades från en brygga på skutor för transport till kunderna. I närheten fanns en kasern, där arbetarna på kolbacken bodde.

Sågverket utvecklades och producerade vid första världskrigets utbrott cirka 1.000 stds sågade trävaror, 500 stds props och juffers samt 4 à 500 stigar träkol.

Efter det att Omne ångsåg bytt ägare ett flertal gånger, nedlades den och revs 1931.

Måvikens ångsåg

Sågverket anlades under senare delen av 1880-talet och var på 1 ram och 1 kantverk. Trots den anspråkslösa anläggningen skeppades år 1887 hela 1800 stds sågade och 3000 stds övriga slag av trävaror ut från Måviken.

Axel Björklund, styvson till ägaren, fick här en gedigen skolning i trävarubranschen. Han började som enkel arbetare vid 15 års ålder och arbetade sig upp från märkpojke till timmertummare och blev sedan medhjälpare på kontoret. I ett brev berättar han om sin väg uppåt : ”Blev också tillsyningsman i skogen och fick 150 kronor i årslön. Följande året skötte jag kontoret för denna lilla affär (Måviken) och ombesörjde dessutom småvirkesskeppningen samt fick 500 kronor i årslön. 17 år gammal gjorde jag med en lastångare en resa till England och fick för första gången se en järnväg i West Harlepool. Under mina 2 månaders vistelse därute sålde jag 15 segelfartygslaster props, papptimmer och bräder, varmed firman var mycket nöjd. Året därpå reste jag till Belgien, Frankrike, Holland och England i affärer, vilka lyckades synnerligen väl, vid 19 års ålder ansågs jag som bolagets disponent”…

Sågverket utökades till 3 ramar, 1 klyv- och 1 stavverk och Björklund bildade Måviks Ångsågs AB, som han som storföretagare så småningom införlivade med Rö Sågverk. Måvikssågen kom dock i andra händer och nedlades rätt snart.

Salsåkers ångsåg

Ångsågen i Saltsåker, som det hette på den tiden, hade 2 ramar och stod färdig 1874. Den låg på Salsåkersholmen, där senare även en pampig herrgård uppfördes. Till sågverket hörde också ett antal kolmilor, liksom 7 kaserner som uppfördes som arbetarbostäder i slutet av 1800-talet då bolaget började få en fast arbetarstam. Av dessa finns idag 5 kaserner kvar.

Driften av sågen sköttes för ägarens räkning av inspektörer. En av dessa var Axel Källström, som på kort tid utvecklade den lilla sågen och 1885 fick ta över anläggningen. Under Källströms ledning expanderade sågverksrörelsen och blev mycket lönsam. Detta medförde att stora skogsområden kunde förvärvas i Västernorrland och Västerbotten.

Sonen Bertil Källström övertog efter faderns död år 1913 ledningen av sågen. Han moderniserade och byggde ut sågen till 5 ramar med 3 kantverk och 2 stavverk. Produktionen var uppe i 7.500 stds (1 std = ca 4 m3) och de egna skogarna omfattade 55.000 tunnland (drygt 27.000 hektar). Som mest arbetade här 200 man.

Behovet av grova plank till förstärkning av skyttegravarna under första världskriget var enormt, och ibland var det så fullt med lastande båtar från världens alla hörn att kajplatserna inte räckte till. Så kom krigsslutet och sågen fick avsättningssvårigheter för virket. Stora lager och ett kraftigt prisfall ledde till likvidationsproblem och år 1926 övertog banken verket, som under de följande 2 åren moderniserades ytterligare.

År 1928 såldes verket till Kramfors AB, sedermera SCA, som behöll det stora skogsinnehavet medan ett konsortium med Bertil Källström i ledningen några år senare fick köpa tillbaka sågen. Utan skog kunde man bara legosåga, vilket visade sig olönsamt och år 1943 såldes sågen till Igelsta Trävaru AB, som tog över en del av maskinparken liksom en del av de anställda. Byn avfolkades.

Den stora herrgården såldes till Jukkasjärvi kommun som i den inrättade en sommarkoloni för kommunens barn. Idag är herrgården av nya ägare pietetsfullt renoverad och upprustad.

Häggviks ångsåg

Sågverket byggdes troligen mellan åren 1890 och 1895 av firman Lindén och Wallén, som ägde sågen när den brann ner i januari 1895. Sågen återuppfördes och i oktober samma år stod den nya sågen klar försedd med 1 ram, 1 kantverk, 1 stavverk samt hyvleri.

Firman drev verket fram till första världskriget, varefter anläggningen övergick i andra händer och med tiden såldes vidare till flera olika ägare.

Häggvikens ångsåg hade ett mycket idylliskt läge. Flera konstnärer lockades av motivet och sågen finns därför väl dokumenterad.

Källa: ”Ådalens Prosa”; Helge Höglund