Per Larsmark – Årets Noling 2014

Kyrkoherde Per Larsmark har av Nordingråborna röstats fram som värdig mottagare av utmärkelsen Årets Noling 2014.
nordingra.nu tecknar med glädje ett porträtt av en engagerad och mångsidig man med många strängar på sin lyra.

”Med ett djupt engagemang för sina medmänniskor visar han handlingskraft och värme i sina gärningar.”

Bor: Huvudsakligen i Järesta, Nordingrå. I ”Tomtehuset” eller i ”snickare ledig” som vissa kallar mitt svarta hus med röda knutar. Har också fritidshus i Bäck, Örnsköldsvik, där min fru Eva bor och arbetar.

Familj: Hustru Eva sedan 1976 och barnen Andreas 37 år, Maria 36 år och Mikael 32 år. Fyra barnbarn – ”mina drängar”. 

Yrke: Präst sedan 1993 och kyrkoherde i Nordingrå sedan februari 2012. Före denna period var jag EFS pastor och präst i 17 år.

Vad gör du på fritiden? Då är det väldigt ofta hantverksverkstaden som gäller, cirklar i knivskaftning. Jag är ute mycket i naturen. Periodvis släktforskning och fiske.

Vart åker du helst på semester? Till Zürich och min dotter med familj. Helst ett par gånger per år, men minst en gång. Sedan kommer fjällen – och då med fördel Saxsnäs, Stekenjokk och Frostviken.

Schweiz – ett av mina favoritresmål.

Har du något speciellt barndomsminne? Ja, somrarna hos pappas släkt i Västergötland, på gården Herrtorp utanför Hova. Ardennerhästarna minns jag med kärlek. De var så breda över ryggen så när de sprang kändes det som om jag sprack! Och vissa somrar i sjöboden på Norrbyn, Ulvön, där min mormor var född. 

Har du någon du beundrar, någon idol? Min farfar Evert Larsson. Han var EFS pastor och distriktsföreståndare i Västsverige och sedan i  Västernorrland. Hans stora hjärta, hans styrka och vilja att stå upp för det han trodde på, även om etablissemanget gick i taket är ett stort föredöme. Han blev av med sitt predikantbetyg därför att han satte sig upp mot biskopsmötet. Då gällde det nattvard i kapell och bönhus. Jag vill tro att mitt patos för den utsatte och diskriminerade till stor del kommer från honom.

Finns det något du gärna skulle vilja lära dig? Tålamod. Långsamhetens lov. Att tänka först innan jag talar. Vi kan ju börja med det.

Vad tycker du är dina starka sidor? Det är nog min förmåga att ganska snabbt lära känna nya människor, vilket gör att mina nätverk växer rätt snabbt. Att lyssna in, analysera och att se människan som behöver mig. Räds inte överhet och etablissemang. 

Och dina svagheter? Brådskan. Att ta på mig för mycket, vilket tvingar mig att backa ibland. Jag är tidsoptimist. Men mitt dygn har också bara 24 timmar, så det är en svaghet som jag tvingas acceptera.

Något vi inte vet om dig – några dolda talanger? Visst finns det sådana. Men de är dolda, för att jag vill ha det så – och bland annat beroende på att tiden inte räcker till. Skulle vara förödande, om de blev kända…

Vad gör dig glad/riktigt arg? Den där spontana, oväntade värmeyttringen, kärlekshandlingen, gör mig så varm och glad.
Upprörd blir jag när någon diskrimineras eller tvingas till utanförskap. Är det då också människor som utger sig för att vara kristna, som ligger bakom det – ja, då blir jag inte bara riktigt besviken och upprörd utan riktigt arg. 

Finns det något du drömmer om att få uppleva/göra? Egentligen är det ingen idé att tänka så, mycket bättre att göra det. Men visst. Jag har länge drömt om att skriva färdigt min bok. Har skrivit ca 100 sidor. Den handlar om – prästen (sjukhuspräst), tystnaden och tvivlet – men tiden, den tiden. Så drömmer jag om att hålla den där predikan som är så tillfyllest att jag med gott samvete kan lägga ner den delen för att bara vara medkristen och medmänniska. Så naturligtvis drömmen om den för min nivå mästerliga kniven.

Och min senaste dröm är att någon erbjuder sig att till en vettig penning renovera tornet på min brandstation. Tyvärr sannolikt ett något lägre torn.

Vad är det bästa med Nordingrå? Att jag inte kan få nog av miljön, naturen och människorna. Och hur andligheten präglar och genomsyrar livsrummet.

Hur skulle du vilja utveckla Nordingrå? Jag skulle bli så in i märgen glad och tillfreds om alla människor, som bor här och som flyttar in i vår bygd, känner och upplever att här kan jag, min familj och mina barn bo, leva, trivas och utvecklas – för här är jag fullständigt accepterad oavsett kultur, språk, religiositet, sexuell läggning eller funktionshinder och annat som så ofta skapar utanförskap. I Nordingrå vill jag att respekt, generositet och medmänsklighet ska vara honnörsord. Här ser vi varandra och här accepterar vi inte att barn far illa, att män slår och här stöder vi de människor som befinner sig i medberoendets förbannelse. Detta kommer jag att verka för så länge jag finns här, orkar och andas. Och det oavsett om jag jobbar i församlingen eller inte.

Per berättar mera:

Mitt yrke är präst. Och varje präst har säkert egna speciella gåvor och styrkor. En av mina  är att jag gärna möter människor på sin hemmaplan – i sin egen miljö. Det gör att vi ofta finner varann ganska snabbt. Man kallar det för ”social kompetens”. Jag har alltid haft lätt för att bygga relationer och nätverk. Är nyfiken på människor. Och jag är synlig i föreningslivet. En medveten strategi. Engagerad.

Det har kanske blivit för mycket? Du lämnar ju vår församling?
Jag är nu 61 år och har arbetat som präst i EFS och kyrkan totalt i 38 år. Jag är sliten, både mentalt och fysiskt. Mina hälsoproblem har visat sig vara stressrelaterade. Ingen tid för familjen, svårt att säga nej, det byggs på hela tiden. Jag måste bromsa, och bromsa hoppas jag göra jag i tid. Så nu ska jag ta det lugnare, gå ner i arbetstid. Jag har tagit ett halvtidsjobb i Själevads pastorat, utan övergripande ansvar för verksamheten. Jobbar två veckor och är ledig två. Under mina ledigheter ser ni mig här rätt ofta. Åtminstone är det min plan. Det blir en ambulerande prästtjänst, med boende i Örnsköldsvik tillsammans med min fru.

Fritidshuset i Bäck, fiske, avkoppling i naturen – så laddar jag batterierna.

Som präst är du ju en ordets man – kan ”lägga ut texten” – men du är också praktiskt lagd?
Ja, jag är akademiker trots mina händer. Jag har inte, som man säger, ”tummen mitt i handen”. Jag arbetar med glädje och förtjusning som hantverkare och snickare, har renoverat flera hus, bl a stugan i Bäck ( numera gör min äldste det mesta), som jag övertagit från mina föräldrar. Min favoritmiljö som präst är visserligen min studerkammare, men hack i häl följer min snickarverkstad, där jag tillbringar så mycket tid jag bara kan och där förbereds många av mina predikningar o andakter. Intresset för mina knivcirklar är stort, den som blir i januari är redan övertecknad, varav tre kvinnor. Förra cirkeln hade glädjande nog två kvinnliga deltagare. Alla utan någon som helst erfarenhet på området, men ”de lärde sig simma” – och jag kan intyga att det kvinnliga perspektivet märkbart höjde trivseln i verkstan!

Du engagerar dig starkt för asylsökande och flyktingar?
Det behövs ett samhällsengagemang för flyktingarna, där inte bara kyrkan är en viktig del, utan också föreningar och enskilda. Alla måste vi  hjälpas åt för att få det hela att fungera. Var och en på sitt sätt. Kanske man kan hjälpa till att laga en sparkstötting? Ge svenskundervisning? Teckningslektioner? Det flyktingråd vi bildat har en viktig uppgift som samordnare.

Det är fascinerande att se, hur människor från olika kulturer och med olika trosuppfattning bor här tillsammans i Nordingrå utan schismer. Hinduer, muslimer, kristna. Vi har en kristen palestinier och en syrier som är muslim, som delar rum! Så de lever här så att säga i ett fredsprojekt. Lär sig att det är möjligt att leva tillsammans.

Pengar från stiftet
2013 hade vi 50 asylsökande i Mjällom. Jag sökte pengar från Härnösands stift och beviljades 95.000 kronor. Men förläggningen tömdes och flyktingarna flyttades till annan ort, innan pengarna hann betalas ut. Nu, i år, gjorde jag en ny ansökan och församlingen fick dessa pengar och 100.000 kronor extra. Dessa pengar administreras av kyrkorådet och mig (på delegation)och används till det flyktingarbete där kyrkan på något sätt deltar. Och vi vill gärna vara med i det mesta.

Migrationspolitiken
Jag är mycket kritisk till dagens migrationspolitik. Det är Migrationsverkets uppdrag och ansvar att ta hand om asylsökande och flyktingar. Men det fungerar inte. Det finns inga ekonomiska resurser för  att ge dessa människor livskvalitet. Man överlåter åt civilsamhället att ta ansvar för dessa människor, som packas in i sardinburkar på sina boenden. Där ska de vänta. Vänta på besked. För en del kan det dröja mer än ett år! Det är cyniskt. Samtidigt säger Migrationsverket till oss att vi inte behöver bry oss, det förväntas inte av oss.

Visst finns det ekonomiska flyktingar, som söker sig till Sverige för att de vill ha ett bättre liv. Men de flesta som kommer har flyktingskäl, de flyr från ISIS, förföljelse, krig. Här skickas de till ett slussboende under utredningsfasen (som kan ta år). Och slussboendet kostar enorma belopp och ökar hela tiden. Migrationsverket är en dålig upphandlare och arbetar efter direktiv, som är i otakt med tiden. Jag tror det skulle gå för mindre än halva pengarna! Dagsersättningen för flyktingarna däremot har stått stilla sedan 1994.

När vi försökt få bidrag till ett par långsiktiga projekt blev svaret från Migrationsverket att man inte sysslar med sponsring. Cyniskt och föraktfullt. Nej, Migrationsverket sponsrar bara fastighetsägare och gör dem till mångmiljonärer. Så här vill våra folkvalda sköta flyktingvågen. De har ansvaret.

Nordingrå i ditt hjärta?
Absolut. Jag jobbar faktiskt aktivt på att ”värva” boende, jag ringer, kontaktar folk och berättar hur fantastiskt det är i Nordingrå. Flytta hit!!

Men själv flyttar du bort?
Ja, i maj lämnar jag Nordingrå. Prästen Per Larsmark lämnar Nordingrå. Medmänniskan Per Larsmark blir kvar, jag hoppas för alltid. Det har varit en fantastisk tid, tre och ett halvt år i en bygd som verkligen lever . I Nordingrå trivs jag som bäst och här kommer jag alltid att ha en fot kvar. Det är den plats där jag kommer att tillbringa en stor del av min tid som pensionär – hoppas jag!

Text: Anna Greta Tjäder
Foto: Emma Andersson, Per Larsmark, Anna Greta Tjäder