Hembygdsgården ligger på en höjd i centrum av Vallen, med utsikt mot kyrkan och Vågsfjärden. Den viktigaste byggnaden är en timrad parstuga, vackert grå av ålder. Fönstren har små rutor med delvis mycket gammalt blyinfattat glas. Också invändigt är huset välbevarat och uppvisar olika traditionella sätt att bemåla väggar och dörrar. Möbler och bruksföremål visas i genuin miljö.
På Hembygdsgården finns också en liten bagarstuga, en linskäkt från Sörle, en smedja, en långloge från Vallto och en storhässja.

Hembygdsgården är öppen för visning sommartid, med servering.

Mangårdsbyggnaden

En parstuga är ett timrat bostadshus, ca 14 x 6 meter. Stockarnas längd fick bestämma rummens mått. En parstuga hade förutom förstuga, kammare och storstuga/kök även en sal. Taket bars upp av längsgående stockar, som vilade på gavlarna och tvärväggarna. Takbeklädnaden bestod av torv och näver. Ibland gjordes ett enkelt innertak, så att huset bättre kunde värmas upp vintertid. Sommartid utnyttjades vinden för sovplatser.De glasrutor man kunde tillverka var små, 45 x 45 cm eller mindre. Fönstren bestod mestadels av 6 eller 8 sådana rutor. Över de ordinarie fönstren fanns mindre fönster för att ge ljus på vinden. Långt in på 1800-talet var husen omålade. När de sedan målades, var det oftast med Falu rödfärg. Med tiden blev det alltmer vanligt att husen brädfodrades.

Huset uppfördes ursprungligen år 1730 av Nils Jönsson på gården Kåsta nr. 4. Detta hemman omtalas redan på 1500-talet. Då noteras en Hans Jönsson, bonde 1534-1557, sedan dennes son Jöns Hansson, bonde 1557-1609. Två generationer senare, år 1654, övertogs Kåsta nr. 4 av Jöns Johansson som fick två söner, Nils och Anders Jönsson.År 1701 lät fadern inskriva i domboken att Nils skulle besitta hemmanet. Den yngre brodern löstes ut med 13 karoliner för bördsrätten. Nils var liksom sin far sockenskrivare, nämndeman och kyrkvärd och dessutom vice länsman.
Under ”den stora ofreden” brände ryssarna år 1721 många hus längs sträckan Binböle-Salsåker. Av kustbyarna brändes endast Rävsön. Kåsta klarade sig. Hemmanet gick vidare i arv fram till 1795, då det delades. År 1799 ägdes gården av bröderna Jöns och Johan Nilsson. En av Johans fem döttrar gifte sig med Jonas Nordstrand från Björnås och övertog gården år 1846. Deras son Per fick en dotterson, Per Melin, född 1906. Denne övertog Kåsta nr. 4 och sålde år 1936 den s.k. ”nordstrandska gården” till Nordingrå Hembygdsförening. År 1938 återuppfördes den på Vallen för att tjäna som hembygdsgård i Nordingrå.

Linskäktan visar hur gammalt hantverk lever än idag

Linskäktan uppfördes på Nordingrå Hembygdsgård år 1966. Arbetsledare var byggmästare Anselm Lindén, Häggvik.
Byggnaden kommer ursprungligen från Sörle. Linskäktan på Hembygdsgården har inte återuppförts i likhet med originalet. Maskineriet däremot är unikt, helt i trä.

Här har fem olika arbetsuppgifter kunnat utföras. I linskäktan kunde man
mala säd, hyvla takspån, skäkta lin, stampa lin och riva potatis (för att framställa mjöl)
Linskäktan drevs med hjälp av vattenhjul. På Hembygdsgården finns det ingen bäck som kan få skovlarna att gå runt. I stället får man trampa på skovlarna för att få igång skäktan.

Sommartid är linskäktan öppen för besökare. En utställning visar ”Linets väg i Nordingrå”.