Odling och beredning av lin var en viktig binäring för Nordingrås befolkning. Det beräknas att år 1855 vävde varje hushåll i Nordingrå i snitt 90 meter linneväv för försäljning. Den goda kvalitén var berömd och väven köptes upp av handelsmän på sommarmarknaden i Häggvik eller av s k ”sörkörare”, som varje vinter gjorde handelsresor till Uppsala eller Stockholm.

Linodling och linberedning är mycket arbetskrävande. Vid skörden skall linet rotryckas för hand och bindas i knippen och sedan rötas genom att dränkas i sötvatten. På våra kartor står dessa linsänken markerade som allmänning, en garanti att ingen kunde utestängas från att använda dem. Efter vidare bearbetning med ofta egentillverkade verktyg och anordningar kunde linet äntligen spinnas till garn och nystas till härvor.

Linneväven som framställdes var huvudsakligen lakansväv. På vårvintern lades den ut på snön för att blekas i solen.

Källa: S. Omnell

---

Ur Uppfinningarnas bok 1873-1875

Trådämnenas förarbetning

Af spinningen som husslöjd är det egentligen linspinningen, som bibehållit sig, i synnerhet i Ångermanland, Helsingland och en del af Dalarna, der hon drifvits till en hög grad af fulländning. Som bevis derpå må anföras, att redan 1758 i Nätra socken af Ångermanland spans lingarn, som vägde ett lod, men mätte 8 000 fot i längd. 
I mediet af 1830-talet spans af en prestdotter i Nordingrå församling, äfven i Ångermanland, lingarn af sådan finhet, att hela varpen till en 3 fots bred lärftsväf kunde dragas igenom den konsterfarna ungmöns förlofningsring.

Fotnot 😉
En svensk fot = 0,297 m
Ett svenskt lod = 13,3 g

Hur det gick till kan man se på hembyggsföreningen.