Ortsnamn på -sta kommer från stad = plats. Järnsta var en gång en havsvik med grannbyarna Järesta och Vännersta. Så sent som på 1800-talet fanns fiskeläge med Sjöbovallen vid Vännerstasundet och Järestaviken. Vid förra sekelskiftet fanns i Järnsta fyra bönder och en torpare. Man hade börjat röja mark och bryta upp jorden allt eftersom havet drog sig tillbaka. Jan-Olsgårn och Bastubacken torde ha varit en av de tidigaste boplatserna. Hundra år tidigare hade man brutit upp Smejäla, Normans jäia, Hacka, Storslottssvedja, Räbbgrubba (Rävgrubba), Rotsvedja, Kebbes svedja och Myra. Så sent som på 1930-talet i ”Sneinga” med stubbrytare!
B3 på Nordingråkartan
Det berättas att en officer i Gustav II Adolfs armé hade tre ogifta döttrar. Han kom då överens med Järnstabönderna och en i Vännersta att de skulle få hans ägor i Dahl mot att de försörjde hans döttrar till dödagar. Så kom det sig att dessa fick skiften i Dahl – tre kilometer från Järnsta – som bebyggdes med kokhus och ladugårdar och blev fäbodar, dit man flyttade ut ”huvela”, mellan Midsommar och Slåttanna.
Där fick kor och kalvar beta fritt under Dalsberget och inne i Dalstern och där gjorde man ost som såldes uppe i ”Älven”, d v s Frånö och Kramfors på hösten och vintern.
Även i Dahl bröt man upp ny mark, som namnet Nyåkerslägda antyder. Andra lägder hette Innerängeslägda, Kläppen och Gårdsskifte. Det fanns gott om kallkällor och ett floddike som började långt inne i Tjern och via flera småsjöar som mynnade ut i havet via Sundsån. Vi kunde ligga på trädbroar över floddiket och se den röda sandbotten som glittrade som guld. Guld fanns det säkert i Dalsberget. Det visste Göran Göransson i Järnsta som inmutade en gruva uppe på berget. Han gick omkring i gårdarna och visade sin guldklimp.
Bönderna i Järnsta och Vännersta byggde på 1920-talet en kraftstation som kom att förse sju kringliggande byar med ström. Sedan byggdes även en såg som drevs några veckor om våren. Två dammar och en trätub ledde vattnet in i turbinerna.
Varje lördag klockan sex, när klockorna från kyrkan ringde in till helg, avbröts allt arbete och man gick in till köket och värmde upp vatten i ett tvättfat som man satte i kommoden och tvålade in sig på överkroppen och under armarna. Man fick mjölka korna men i övrigt skulle man vara i stillhet, ty som farmor sa: -”Helgen går in i blod och ut i vatten”. Halv elva nästa morgon gick man den tre kilometer långa vägen till kyrkan – utför Storstenbacken över Latmyra, borti Kroken, över Jerestakullen, genom Körning och upp till Bölen fram till Vallen. Ibland kunde man ha Guds hemma med någon som läste dagens text ur bibeln. Två bönder var med i Bibeltrogna Vänner, som regelbundet möttes i Perssons kök på stolar eller träbänkar. Man sjöng psalmsång ur Sions Toner och predikan hölls av kringresande predikanter, ofta från Göingebygden, som svavelospredikade på skånska.
Mot denna kristendom bröt sig hedniska trosföreställningar och bruk, sålunda lade man gärna in en silversked eller en slant under tröskeln till ladugården för att skydda kreaturen från ”Onda ögat”. När en ko blev sjuk tydde det som oftast på att en elaksinnad granne med det onda ögat tagit sig in i ladugården.
Järnstagårdens föräldrakooperativ. Den charmiga 1800-talsgården före renoveringen
”Mor Johanna” på Innerängsbacken såg ofta vittra eller småfolket komma och gå från Gålberget till Dalsberget inne vid Kolhus. Nu syns inga vitterkor längre, inga andra kor heller. Slaktaren har ställt undan slaktmasken. Lägdorna växer igen. Affären är stängd. Keramik-Stina har öppnat en butik. Där Bibeltrogna vänner sjöng spelar nu dagisbarnen dataspel och där Jan Persson hade sin ålkista i Rotkärnbäcken ligger nu sommarstugor. Överst i byn har Vasaloppssegraren Peter Göransson sitt föräldrarhem.
Text av Bertil Järneström, namnet taget efter byn.