Spännande historia visar dagens samhälle

När inlandsisen försvunnit var det bara toppen av Dalsberget som stack upp ovanför vattenytan i det stora hav som bildats när isen smälte. Resten av vår bygd låg nedtryckt under vatten.

När man står på Dalsbergets topp (idag 332 m ö h), kan man fantisera om hur det var strax efter den senaste nedisningen och vattenytan nästan täckte det idag höga berget.

I takt med att det tunga istäcket minskade började dock landet resa sig ur havet. I början gick det snabbt. Det finns fynd i Ångermanland som tyder på att människan tog det nya landet vid kuster och dalgångar i besittning redan 1000 år efter isens försvinnande.

Stenåldersboplats i Överveda
Den äldsta boplatsen i Nordingrå är från stenåldern och finns i Överveda, som då låg vid en havsvik. Flertalet fynd som gjorts här tillhör tiden 3500-3000 f Kr och tyder på att platsen använts för fiske och jakt på säl.

Allteftersom landhöjningen fortskred flyttades boplatserna ut mot nya stränder i öster. Från bronsåldern (1000 f Kr) hittar vi typiska kuströsen i Norrfällsviken och Bönhamn-Höglosmen.

Jordbrukskulturen växer fram
Under järnåldern (500 e Kr) började jordbrukskulturen utvecklas. Fasta bosättningar uppstod. På Rödklitten finns lämningar efter en fornborg. I Älgsjö och på den nya kyrkogården på Vallen ligger gravfält från järnåldern.

Enkla hyddgrunder, s.k. tomtningar, från ca 600-1300 e Kr finns på Rävsön, Höglosmen och Högbonden. De användes troligen som säsongsboplatser för säljägare.

Kyrkan alltid viktig
En stenkyrka byggdes i slutet av 1100-talet på Nordingråvallen.
Den sönderbrutna kusten bildade många goda naturliga hamnar. Norrfällsviken, Bönhamn och Barsta är exempel på fiskelägen, som grundades redan under medeltiden. I anslutning till fiskelägena byggdes små kapell, som idag är våra äldsta bevarade träbyggnader.

Befolkningens huvudnäringar
När havsvikarna grundades upp bildades lättodlade och bördiga jordar. Jordbruk och fiske var länge huvudnäringarna för bygdens befolkning. En viktig inkomstkälla var också linet, som i stor omfattning odlades och bereddes för både husbehov och försäljning.

Mot slutet av 1800-talet byggdes sågverk och ångsågar i Salsåker, Måviken, Häggviken och Omne som gav arbetstillfällen till den kraftigt ökande befolkningen. Företag och småindustrier växte upp och bygden blev bland annat känd för sina salterier, tunnbrödsbagerier och skofabriker.

Idag har Nordingrå också en avancerad verkstadsindustri och turistnäringen är på stark frammarsch, inte minst efter det att Höga Kusten blev världsarv år 2000.

Och landhöjningen – ja, den pågår fortfarande.

Nordingrå tidigt med på kartan

Carta Marina är den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Nordens länder. Med den grundlades den svenska kartografien. Dess upphovsman, Olaus Magnus (1490-1557), för övrigt Sveriges siste katolske ärkebiskop, hade nedlagt tolv års arbete på kartan, innan den trycktes i Venedig 1539.

Strax under Scula Mons (Skuleberget) finns Norguderad (Nordingrå). På kartan syns också Skulebergets rykte som farligt ställe – caverarum terribilis.