Nordingrå hembygdsgård ligger på en höjd i centrum av Vallen, med utsikt mot kyrkan och Vågsfjärden. Den viktigaste byggnaden är en timrad 1½ vånings parstuga från Kåsta, vackert grå av ålder. Fönstren har små rutor med delvis mycket gammalt blyinfattat glas. Också invändigt är huset välbevarat och uppvisar olika traditionella sätt att bemåla väggar och dörrar. Möbler och bruksföremål visas i genuin miljö.

Mangårdsbyggnadens väggar är klädda med mycket bred lockläktpanel av varierande bredd. Fönstren är smårutade och en del av det munblåsta blyinfattade glaset har mycket hög ålder. De renoverades 2013. Som kuriosa kan nämnas att fönstren hade bytts till sex-rutiga innan rivningen och flytten 1938. De gamla hade dock tursamt sparats och kunde vid uppförandet på Nordingråvallen återställas. Ytterdörren pryds av en praktfull snidad omfattning. Denna är dock inte orginal utan har tillhört ett annat hus i socknen. Invändigt är golven skurgolv och den gamla öppna spisen i köket finns kvar liksom väggfasta bänkar i salen.

I övrigt finns på gårdstunet en nytimrad bagarstuga, en linskäkt från Sörle, en gelbgjuteribyggnad från Näs, en timrad kafébyggnad, en långloge från Valto samt en kornhässja.

Öppen för visning sommartid, med servering.

Beskrivning:

En parstuga är ett timrat bostadshus, ca 14 x 6 meter. Stockarnas längd fick bestämma rummens mått. En parstuga hade förutom förstuga, kammare och storstuga/kök även en sal. Taket bars upp av längsgående stockar, som vilade på gavlarna och tvärväggarna. Takbeklädnaden bestod av torv och näver. Ibland gjordes ett enkelt innertak, så att huset bättre kunde värmas upp vintertid. Sommartid utnyttjades vinden för sovplatser.

De glasrutor man kunde tillverka var små, 45 x 45 cm eller mindre. Fönstren bestod mestadels av 6 eller 8 sådana rutor. Över de ordinarie fönstren fanns mindre fönster för att ge ljus på vinden. Långt in på 1800-talet var husen omålade. När de sedan målades, var det oftast med Falu rödfärg. Med tiden blev det alltmer vanligt att husen brädfodrades.

Historik:

Huset uppfördes ursprungligen år 1730 av Nils Jönsson på gården Kåsta nr. 4. Detta hemman omtalas redan på 1500-talet. Då noteras en Hans Jönsson, bonde 1534-1557, sedan dennes son Jöns Hansson, bonde 1557-1609. Två generationer senare, år 1654, övertogs Kåsta nr. 4 av Jöns Johansson som fick två söner, Nils och Anders Jönsson.

År 1701 lät fadern inskriva i domboken att Nils skulle besitta hemmanet. Den yngre brodern löstes ut med 13 karoliner för bördsrätten. Nils var liksom sin far sockenskrivare, nämndeman och kyrkvärd och dessutom vice länsman.

Under ”den stora ofreden” brände ryssarna år 1721 många hus längs sträckan Binböle-Salsåker. Av kustbyarna brändes endast Rävsön. Kåsta klarade sig. Hemmanet gick vidare i arv fram till 1795, då det delades. År 1799 ägdes gården av bröderna Jöns och Johan Nilsson.

En av Johans fem döttrar gifte sig med Jonas Nordstrand från Björnås och övertog gården år 1846. Deras son Per fick en dotterson, Per Melin, född 1906. Denne övertog Kåsta nr. 4 och sålde år 1936 den s.k. ”nordstrandska gården” till Nordingrå Hembygdsförening. År 1938 återuppfördes den på Vallen för att tjäna som hembygdsgård i Nordingrå.

Linskäktan

uppfördes på Nordingrå Hembygdsgård år 1966. Arbetsledare var byggmästare Anselm Lindén, Häggvik.

Byggnaden kommer ursprungligen från Sörle. Linskäktan på Hembygdsgården har inte återuppförts i likhet med originalet. Maskineriet däremot är unikt, helt i trä. Här har fem olika arbetsuppgifter kunnat utföras. I linskäktan kunde man

* mala säd

* hyvla takspån

* skäkta lin

* stampa lin

* riva potatis (för att framställa mjöl)

Linskäktan drevs med hjälp av vattenhjul. På Hembygdsgården finns det ingen bäck som kan få skovlarna att gå runt. I stället får man trampa på skovlarna för att få igång skäktan. Sommartid är linskäktan öppen för besökare. En utställning visar ”Linets väg i Nordingrå”.

Smedjan

Smedjan har stått i Näs hos Erik Bergström, litet gömd i skogen. Eriks farfar Pehr Larsson (1825-1884) flyttade år 1853 till Näs och vid laga skifte i Näs år 1859 blev Pehr Larsson ägare till torpet på livstid och lät uppföra smedjan. Pehr Larsson var gelbgjutare (mässingsgjutning). Smedjan skänktes av Erik bergström till Hembygdsföreningen och Erik var med och hjälpte till vid nedtagning och återuppförande på Hembygdsgården. Han såg till att äskjan kunde flyttas hel. Smedjan har en mycket finurlig bälgkonstruktion. En stor samling verktyg och redskap följde med vid flytten, vilket ger smedjan ett tidsenligt och levande intryck. Det är bara smeden som fattas – men man finner råd även på den detaljen ibland!

Bagarstugan

På gård som torp var bagarstugan förr ett måste – rentav en statussymbol. Man odlade och malde själv sitt korn och tack vare bagarstugorna kunde forna tiders självhushåll – förutom mjölkprodukter, potatis och fisk i stora mängder – även egenproducera hela familjens årsbehov av bröd. I regel gjordes två storbak om året, ett i oktober och ett i maj. De tunna, torra kakorna förvarades i lådor av trä och gav ett mycket hållbart bröd. Olaus Magnus (1500-talet) anger upp till 20 år, förutsatt förstås att degen stöpts med ”vintervatten”….

Bagarstuga att hyra på Hembygdsgården, Vallen. 
För bokning ring Anders Holmberg, 070-668 56 80.
i Bönhamn: För privat bakning, kurser, temadagar. 
För bokning ring Inger Nordlander, 0613-23006.

TUNNBRöD – VAD ÄR DET?

Hembakat tunnbröd kavlas för hand ut till tunna runda kakor cirka 40-60 cm i diameter. Degen stöpes med ingredienser som skummjölk, sötmjölk, surmjölk, kärnmjölk, vassla eller vatten samt rågsikt, kornmjöl, vetemjöl och havregryn. Mjölet skall vara finmalet. Salt, brödkryddor, jäst och bikarbonat tillsättes. Hjorthornsalt kan användas för att göra brödet extra knaprigt.

DEGEN BLIR BRÖD

Kvällen före bakdagen sätts en ”stöpa” som får jäsa i baktråget fram till morgonen. 15 liter deg ger ungefär 200 stora tunnbrödskakor. Efter jäsningen delas degen upp i små ”ämnen”, som rullas till små rundbullar, som först kavlas ut med randkavel och därefter med kruskavel till tunna, runda kakor. Dessa naggas och sopas rena från mjöl på båda sidor och läggs över på en långskaftad ”bakfjäl”. Med en knyck skjuts kakan av fjälen och hamnar på ugnshällen. Gräddningen ca 1 minut. En van bagerska kan med medhjälpare baka 300 – 400 kakor per dag!

BAKUGN OCH REDSKAP

Björk, asp och al används som ved. Ett par timmar innan bakningen skall börja värms ugnshällen upp med en ordentlig brasa. När hällen efter ett par timmar blivit lagom varm, rakas kolen åt sidan och gräddningen kan börja. Eldningen sker därefter i en ränna utefter ugnens långsidor.

Traditionella redskap är :

Tråg (att stöpa degen i), tväre/spade (för att arbeta degen), randkavel, kruskavel (används för att kavla ut tunna kakor), sopborste, spjälk (att vända kakan med), fjäl (med den placeras kakan på ugnshällen), ugnsspade (används för att snurra kakan runt så att den gräddas jämnt).