I äldre tider var det vanligt att korna fick gå på sommarbete i skogsmarker som ofta låg långt från hemmanet. För att kunna utnyttja detta extra bete gick bönderna i de olika byarna samman och anlade fäbodar, där de uppförde ladugårdar och s.k. ”kokhus”, där de tog tillvara mjölken och kunde tillverka smör, ost och ”blanna”.
Man bodde på fäbodarna under sommaren med början efter midsommar fram till slåttanna. Sedan skörden bärgats återvände man till fäboden i augusti och blev kvar där till början av september.
Det fanns många fäbodar i Nordingrå. Av dessa finns idag en enda fäbod kvar i gott skick, nämligen Östervaltobodarna på Valltolandet, med upprustat kokhus. Av alla de andra återstår endast en del hörnstenar och gamla bjälkar som visar var väggarna stått.
Så här ser kokhuset vid Östervaltobodarna ut – ett trevligt utflyktsmål. Foto: Göran Westin
Fäbodar i Nordingrå:
Hålls och Mädans Fäbodar, Mädans och Sunds fäbodar, Häggviks fäbodar i Häggnor, Kåsta fäbodar på Ringkalleberget, Barsta fäbodar, Näs fäbodar, Salbergs fäbodar, Omne fäbodar, Bergsnäs fäbodar, Jeresta fäbodvall, Mjälloms fäbodar, Hyndtjärns fäbodar, Ulvviks fäbodar, Östervaltobodarna, Överveda och Röksta fäbodar i Valla, Ullånger
Sunds fäbodar
Ett utdrag från en historik om Sunds by, sammanställd av Sören Häggström,
Artikeln tidigare publicerad i tidningen Vi i Nordingrå 2009.
Bland de olika sidorna i bondekulturens framväxt har nog inget haft en så känslomässig och romantisk anknytning som fäbodar och fäbodliv. Det torde dock ha lite att göra med det hårda arbete och slit som fäbodväsendet innebar.
Fäbodar anses ha funnits ända sedan 1300-talet. Det går också att dra en klar sydgräns för fäbodarnas utbredning. Den följer ungefär en linje från norra Bohuslän genom halva Värmland, i stort sett hela Dalarna samt en bit av norra Uppland till ett slut vid gränsen mellan Uppland och Gästrikland. Olika varianter av fäbodkultur kan också förekomma . Det kan handla om icke mjölkande djur som sinkor, ungdjur, hästar, får eller svin.
De lokala skiftningarna var också stora vad gäller såväl organisations- som ägoförhållanden, flyttningssystem, hustyper, arbetsmetoder, redskap samt språklig uttryck.
Man räknar i Sverige med tre huvudtyper av fäbodar:
Vanliga fäbodar, långfäbodar, utfäbodar som ligger långt från hemmen,
Hemfäbodar, dit hela familjer flyttar på sommaren och där också både åkerbruk och slåtter gäller
Halvfäbodar, som ligger så nära hemmen att mjölken dagligen eller flera dagar i veckan kan föras hem eller till mejeriet.
Detalj ur Helmer Osslunds målning ”Höstafton i Nordingrå” med vyn från Storberget mot Långsön och fäbodarna
I Nordingrå med de begränsade avstånden mellan hemgårdar och fäbodar var det uppenbarligen halvfäbodar som var vanliga. Långsöns fäbodar var ett tydligt exempel på en fäbod som låg riktigt nära hemmet och dit man kunde ro på en dryg halvtimme.
Inget sägs i skifteshandlingarna om fäbodarna. De är inte heller markerade på skogskartan från 1788. Idag finns dock nio pyttesmå fastighetsområden kvar som vittnar om fäbodlivet.
Men visst finns det en anledning till den romantiska bilden av fäboden. Så t ex berättar Astrid Edlund, f Persson att hennes farmor Kristina Persson, f Sundell 1886, berättade om somrarna på Långsön. Dit kom pojkar roende från Nora och från flera byar i Nordingrå på lördagkvällarna och ibland blev det också slagsmål mellan pojkar från de olika byarna. En gång fick en Mädanspojke gömma sig under vattnet och andas genom ett vassrör för att undkomma sina förföljare. Hon talade också om den trevliga stämningen och sammanhållningen som fanns mellan de arbetande flickorna.
Fäbodflickor med boskap på Långsön
När började då fäbodverksamheten och när avslutades den? Sunds nu äldst levande person (maj 2008) Ingrid Ahlenius, har själv aldrig varit med i fäbodarbetet. Hon minns dock specifika saker som t ex att mjölken varje dag roddes från Långsön genom Trångsundet till Sund.
Helmer Osslund målade första versionen av sin tavla 1910. Bilden med de många ”fäbodflickorna” är troligen från 20-talet. Vi får tills närmare undersökningar visar annat tro att verksamheten upphörde strax efter 1920. Då hade fäbodtraditionen kanske pågått i 100 år.