Var vårt fina Nordingrå ännu finare för 100 år sedan?
I Svenska Turistföreningens årsskrift 1920 var temat Ångermanland.
I en lång artikel – Ångermanlands själ – beskriver journalisten och författaren Ane Randel en resa genom hela landskapet. Han är lyrisk i sina hyllningar till naturen, speciellt nordingråbygdens skönhet. Här är Nordingråtexten – sista stycket om den stolta befolkningen och gulaschbilisterna är kanske speciellt tänkvärd?

– – –

Skulle man för resten icke glömma vilka strapatser som helst för en upplevelse sådan som Nordingrå? Jo, visserligen. Svenskarna äro ena underliga kurrar. De resa till Dalarna, till Åre, till Abisko, ja till Ulricehamn för att vila och lappa upp sina nerver. De äro bevandrade bland Skagens klitter och ha allesammans bestigit Pilatuskulm, hitta i Köpenhamns och Quartier latins gatulabyrinter och känna bättre till Oxfordstreets många namnombyten än sin mammas gata. Men Nordingrå är ett kostbart smycke, som vid sidan om allfarvägen glimmar i skymundan för ingens öga.

Jag nalkades Nordingrå från orätt sida enligt handböckerna, från innersidan i stället för från havet. Men jag ångrar det inte. Så kom jag rakt på denna naturs klimax: Nordingråsjön, som jag av en entusiastisk skildrare hört benämnas en av Europas skönaste. Det är möjligt, att det är överdrift, men, säkert är, att icke många länder skulle låta en sådan pärla glimma förgäves, till ingens glädje annat än den allvarsamma, stilfulla befolkningens.

När jag för en tid sedan på en konstutställning såg ett motiv från denna trakt, sade jag till mig själv: detta är överdrift, ja det är icke ens Sverige. Nu vet jag, att verkligheten har starkare och flera färger än som finnas att köpa i handeln. Det tjänar icke mycket till att beskriva, men en aspekt har särskilt etsat sig in i mitt minne. Det är sjön, sedd från en av åsarna. Kyrkan har klättrat upp på den högastrandsluttningen och ligger där fredligt idisslande som en vit liten fjällko, snäll och hornlös och med fromma ögon. Mitt emot framskjuter den skönaste udde med skog och odlad bygd. I bakgrunden sträcka sig bergsryggarna ända ned till vattnet, och överallt lyser grönskan från ängar och gärden däremellan och bryter ödsligheten.

Jag vet ingen annan svensk natur, som liknar denna, om icke Bohuslän. Icke det Bohuslän, som alla känna till, de nakna strandklippornas och badhotellens, utan Bohuslän i andra eller tredje linjen innanför Uddevallaleden, där västkust- och inlandsnaturen mötas kring små underbara sjöar, som undgått de flesta turistögon. Nordingrå är ett sublimerat Bohuslän, ett berg- och sjöland, som så att säga dragits i håret och lyfts i höjden av en allsmäktig och skönhetstörstande regissör. Jag nästan skälver av ångest, när jag söker ge ord åt min upptäckarglädje.

Ty tänkom denna fagra bygd översållad med turisthotell och pensionat, tänkom den stolta befolkningen öppna grindarna åt gulaschbilisterna och kröka rygg för drickesslanten! Den dagen är Nordingrås saga all. Tro alltså icke, käre läsare, ett ord av vad jag här skrivit, utan sök dig på allfarvägar till bekvämare trakter, som besjungits av Oxenstierna, Snoilsky, Selma Lagerlöf och Karlfeldt. Det skänker större ära, och sådant är förmer i hjältarnas land.