Profilen

De är båda över 90 år. Han, född och uppväxt i Själand, har levt i Nordingrå i hela sitt liv. Hon kom strax efter kriget, 1946. Deras hem i Själand blev en samlingsplats för många, som behövde omsorg, omtanke, en hjälpande hand – eller ”bara” en kopp kaffe. ”Vi har nog haft ”Öppet Hus” i hela vårt liv”, säger de.  Här kommer ett porträtt av 

Siri och Ingemar Norlin

Siri avled den 13 juni 2016 – i varmt minne bevarad.

Bor: Numera på Valmstabacken 2C, Vallen. Men fram till 2008 på släktgården i Själand.

Familj: Fyra barn och nio barnbarn.

Vad gör ni på fritiden? Ja, fritid har vi gott om nu som pensionärer. Vi har alltid tyckt om att träffa folk, och det gäller fortfarande. Det är roligt att få besök och vi hoppas att vi kan fortsätta så. Men med åren har många av våra vänner gått bort, och nu är det bara tre kvar i livet. Vi har snart inga jämnåriga kvar.

Vart åkte ni helst på semester? ”Vi har hållit oss till Norden, Norge, Finland, Danmark, följde med barnen när de for”, säger Siri. En semesterresa minns de alldeles speciellt. ”Vi fick ledigt en vecka i slåttanna” berättar Ingemar. ”Vi tog motorcykeln och for för att hälsa på Siris syster i Jämtland. Vår son Lasse var ungefär 14 år då och han och farfar skulle hjälpas åt med slåttern. Vi hade en EPA-traktor och hos Gösta Rödén i Björnås hade jag köpt ett helt fat med bensin, så de säkert skulle klara sig. Jaha, när vi kom tillbaka var det första vi såg en hel åker som såg ut som E4an, bilspår överallt, runt, runt. För där hade Lasse  gjort racerbana och kört traktorn varv på varv ända tills all bensin var slut. 200 liter! Straff?? Nej, nej, det gick inte att vara elak på Lasse, han var så snäll. Och han hade ju hållit sig på åkern – för på vägen fick han ju absolut inte köra!

Har ni något speciellt barndomsminne? ”Vi var flera pojkar i Själand, som hjälptes åt att bygga en bil. Av trä. Allt var av trä, chassis, hjul, axlar – ja precis hela bilen. Den var ca 2 meter lång och hade plats för en person, chauffören. Han måste kunna sin sak, för styrningen fungerade tvärsemot. Vi turades om att köra, en bakom ratten, de andra fick skjuta på. Roligast var det i utförsbackarna. Bilen finns kvar än idag, hos vår sonson Magnus i Själand”.

Lars bakom ratten på den gamla träbilen – men han kör nog hellre EPA traktor…..

Och Siri minns:” Mamma dog när jag var 6 år och jag växte upp hos morfar och mormor på deras torp. Jag hade en morbror i Amerika. På den tiden hade flickor rosett i håret, och tänk, han skickade ett paket med rosetter i flera olika färger till mig. Gissa, om jag var fin! Jag kommer också ihåg, att jag fick en liten ask med en ring, som belöning för att jag varit så duktig att räfsa under slåttern.

Något annat ni aldrig glömmer?
”Ja” säger Ingemar. ”Det var under kriget. Jag blev inkallad och var förlagd i Hotagen, uppe vid norska gränsen. Tyskarna hade tagit Norge, och vi skulle bevaka svenska gränsen. Det var på vintern. En natt när var vi ute på skidor och patrullerade blev det full snöstorm. I mörker och snöyra åkte vi vilse och visste inte var vi var. Upptäckte att vi hade kommit över på norska sidan och hamnat mycket nära en grupp tyska soldater. Som tur var blev vi varken beskjutna eller tillfångatagna. Vi tog oss hem oskadda, tack vare några norrmän som visade oss vägen. Men det hade kunnat gå illa….

Bilder från unga år
Siri konfirmeras (stående tv) och Ingmar i det militära (längst th)

Har ni någon ni beundrar – någon idol? Siri är snabb med sitt svar: ”Min mormor! Hon var enastående, hon tog hand om alla. Genom henne fick jag värderingar som följt mig genom hela livet. Att bry sig om, hjälpa andra. En hel vinter skickade hon mig varje dag till en gammal gubbe, som var ensam och sängliggande. Där skulle jag göra upp eld i spisen, och ge honom välling, som hon hade skickat med mig. Jag var bara barnet, men det formade mig. Jag tog hand om morfar och mormor tills de dog.”

Ingemar: ”Och jag tänker på tant Lisa, hon gick runt och bakade, var barnvakt när det behövdes. Hela byn turades om att ta hand om henne, när hon blev gammal och sjuk. Hon var pingstvän och talade en gång i tungor, så vi barn blev väldigt rädda. Men just att alla ställde upp och hjälpte henne på gamla dar, det var fint. Den inställningen beundrar jag.

Finns det något ni skulle vilja lära er? ”Datorn”! säger Ingemar, medan Siri gärna hade kunnat prata engelska, för att bättre kunna förstå släktingarna i Amerika, när de kommer på besök.

Vad tycker ni är era starka sidor? ”Jag kan nog svara för Ingemars del”, säger Siri. ”Han är omtänksam och hjälpsam, han har ställt upp för många som varit illa ute”. Detsamma gäller nog för Siri – som dessutom lagar mycket god mat!

Och era svagheter? ”Det får vi fundera på, svårt att säga så här direkt.”

Något vi inte vet om er – har ni några dolda talanger? ”Jag har blivit bra på att diska” säger Ingemar. ”Och jag har alltid varit praktiskt lagd och tyckt om att arbeta med mina händer”, berättar Siri. ”Hade växthus, odlade frukt och bär. Egen potatis. Och jag var länge aktiv inom Röda Korset, handarbeten, loppis. Minns att vi fick in 3000 kronor en gång – det var mycket pengar, allt gick till Världens Barn”.

Vad gör dig glad/riktigt arg? ”I vår ålder är hälsan viktigast”, säger Ingemar. ”Jag har länge plågats av en besvärlig sjukdom – bältros – som satt sig i ansiktet. Det är väldigt irriterande. Jag får nog dras med den resten av livet. Men – tänk om det skulle gå över! Trots allt – jag hänger fortfarande med bra. Och det är jag glad över”. Och Siri lägger till: ”Jag är glad över att jag fortfarande klarar mig själv, utan hjälp, trots mitt onda knä. Jag stiger upp, tvättar mig och klär på mig själv. Vi har ingen hemhjälp än så länge – det klarar Ingemar. Riktigt arga blir vi nog, om någon far med osanning – och det gäller för oss båda”.

Vad är det bästa med Nordingrå? ”Jag har varit här hela livet, jag trivs här. Har alltid haft arbete, aldrig stämplat, känt trygghet”, säger Ingemar. Siri, som är uppväxt i Jämtland, kom till Nordingrå ”och fick se havet” och den storslagna naturen. Och då var hon fast.

Siri och Ingemar berättar mer:

Barn – min dröm
När Siri kom till Nordingrå 1946 förde hon två döttrar med i boet, Ragnvi och Marianne.  1953 adopterades Lars, då fem månader gammal, och efter några år även Tommy, som då var två år.

Den unga familjen 1953: Siri och Ingemar med barnen Lars, Ragnvi och Marianne, flickornas farmor

”Att ta hand om barn har varit min dröm, ända sen jag var liten”, berättar Siri. Och det fick hon och Ingemar verkligen möjlighet att göra. Barnavårdsnämnden ringde. Frågade om de kunde ta emot barn som for illa, exempelvis i hem med alkoholproblem. Barn som behövde ett nytt hem i en lugn och trygg miljö. Och de sade ja: ”de är välkomna”. Familjen växte. Med tiden tog de hand om tre flickor och två pojkar, som blev kvar hos dem i flera år. ”Det var stimmigt många gånger”, säger Ingemar. ”Men alltid roligt!”

Varken Siri eller Ingemar hade några ”bokkunskaper” hur de skulle hjälpa sina nya barn. Det gick helt naturligt, med sunt förnuft, värme och tålamod. ”Men jag hade en regel”, berättar Siri. ”Den första veckan sen de kommit fick de göra precis som de ville, så att jag kunde observera dem och bilda mig en uppfattning. Sen började vi ändra, resonera. Det gick bra. De växte upp, gick yrkesutbildning, blev duktiga. Vi har fortfarande kontakt med dem, de hälsar på oss än idag.”

Lars Algot Norlin, Docksta:
För mig och mina syskon var det bara roligt, att det kom in nya barn, vi blev snabbt kompisar. Vi fick springa som vi ville till skafferiet. Det gick mycket mjölk…. Vi gjorde bryta, med jordgubbar direkt från landet, och grädde. I sjön kunde vi meta och bada gjorde vi i bäcken. Men bästa medicinen var alla våra djur. Vi hade en hund, och också en katt. Att få vara i lagårn bland kycklingar, killingar och kalvar – det var läkande. Det blev direkt en helt annan stämning. Det var sällan några problem, ja, förutom nån tjuvrökning på logen – men det löste sig. Som barn kunde man inte ha det bättre.

Ingemar, Lars, Siri, Tommy, Marianne i köket i Själand, sent 90-tal

Jag vill speciellt berömma min bror Tommy. Vi gick alltid jättebra tillsammans. Han är ju adopterad, precis som jag. Vi har hållit ihop hela livet och trivs jättebra med varann, ja bättre än ”riktiga”  bröder. I vuxen ålder fick jag kontakt med min biologiska mamma. Vi har varje år till midsommar en släktträff i Själand, då släktingar från båda hållen samlas för att umgås.

 Det var inte bara familjens egna barn som samlades på gården. Till Siri och Ingemar kom barn från hela byn för att leka. En av fllickorna från andra sidan Själandssjön berättar varför.

 Elsa Sjödin, född Sjölander, Vallen:
 Jag minns att Ragnvi och jag lekte hårfrisörska, hur vi fick kamma och locka Siri och göra henne fin. Senare tänkte jag ofta, att det nog var den enda gång den dagen hon fick sitta ner och vila en stund – hon var annars överallt, i lagårn, i trägårn, med barna, Jag minns också att de hade en säng i en alkov, som vi fick hoppa i! Och det gjorde vi, tills madrassen åkte ut på golvet och allt var en enda röra. Hos Siri fick man göra många roliga saker, som inte var tillåtet hemma!

”Hela Själand bakar” – pepparkakor till julen 1968.

Vi fick också spela teater. Siri hittade på hela föreställningen, vi deklamerade och sjöng – och jag minns att jag fick visa upp att jag kunde gå på en planka!  Och det bästa av allt, vi fick klä ut oss!  Alla föräldrar kom och såg oss spela, det var hur spännande som helst.

 Cirkus Själand

Siri och Ingemar gjorde senare ett cirkusprogram, där djuren på gården också var med, jag minns speciellt hästarna. Men då var jag för stor. Då medverkade  de yngre barnen, olika balansnummer och krumbukter. Ingenting svårt eller märkvärdigt alls, men en jättefin föreställning. Och naturligtvis servering av saft och bullar till alla barn och kaffe till hela publiken. Vilket engagemang i oss barn! Det var ovanligt på den tiden.

Själandsbarna 1947, Elsa nedre raden th

Välkommen!
Ovanligt var det också att ta sig an ensamstående och familjer som nyligen flyttat in i bygden. Ofta intog man en avvaktande hållning gentemot folk utifrån. Men Siri och Ingemar bjöd hem alla på kaffe, fick dem att känna sig välkomna, bjöd in dem i gemenskapen.

En – av många – är Ann Järneström, som  flyttade in 2001. ”Det var litet annorlunda med mig” säger hon. ”Vi kände ju varann redan, Ingemar är min äldsta vän. Så  ”NY”inflyttad i bemärkelsen ”obekant” var jag ju inte. Jag var bara fem år när jag fick åka på flaket på hans gamla  lastbil. Det var LYCKA!  Det var Ingemar som  tipsade mig om huset jag bor i nu, i Tollsäter. Han har alltid varit så vänlig och omtänksam, en riktig ”tomtefar”. Och hjälp har jag fått, vad det än gällde.”

Livskvalitet

”Vi hade aldrig kunnat ha det bättre”, säger Ingemar. ”Vi hade vårt hemman med åker och skog, 7-8 kor, häst, gris och höns. Dessutom jobbade jag åt Vägverket, var med och byggde väg ut till Räfsön, till Ullånger, Skog. Vi hade inga maskiner på den tiden, det var spade och skottkärra som gällde. Det var slitsamt, men jag fick lön var 14de dag, så familjens försörjning var tryggad. Och Siri och jag har alltid följts åt, haft det så bra tillsammans. När vi ser tillbaka är det inget vi ångrar, finns inget vi tycker vi gått miste om. Oss fattas ingenting”.

Nu är de båda över 90. De ”hänger med bra” som Ingemar säger. Han kör fortfarande bil, en gammal Volvo. ”Det är fortfarande roligt, men jag kör bara till Ullånger och till Själand. Bilen ger oss en stor frihet, vi kommer och går som vi vill”.

Att bli gammal – och vara frisk – tycks många förunnat i Nordingrå. Här finns flera 100-åringar än någon annanstans i Kramfors kommun. Siri och Ingemar är på god väg. Inför framtiden hoppas de båda på en sak : att de ska fortsätta få träffa folk : ”det är så roligt att man bryr sig om oss.” De vill inte bli bortglömda.

Tillsammans har de så mycket att berätta att det skulle kunna fylla en hel bok. De kan berätta om Siris många år i hemtjänsten, hur Ingemar byggde sommarstuga vid Edsättersfjärden och upplät den till NSK och alla deras idrottare,  om Ingemars tid vid hemvärnet,  om allt de gjort för byn och bygden.  Men det som berör allra mest är berättelsen om deras insatser för andra, för barn och vuxna, för föreningar och organisationer –  deras stora sociala engagemang. Att ställa upp, bry sig om, att hjälpa och ta hand om andra har varit deras ledstjärna – ett helt liv långt. DE HAR GJORT SKILLNAD.

Vem glömmer det?
Ingen.

Text: Anna Greta Tjäder
Bild: Anna Greta Tjäder, hemarkiv