De gifte sig i april 1950. Ett långt liv fyllt av arbete och gemenskap tog sin början. – Vi har varit oskiljaktiga, säger de. – Hjälpts åt och delat på allt. I april 2015 firade de krondiamantbröllop (65 år). – Vår enda önskan nu är att få vara kvar här i Björnås tillsammans den tid vi har kvar, säger de. Möt

HERBERT och GUNNY TÖRNQVIST

Bor: Björnås 103
Familj: Tre söner, åtta barnbarn och fyra barnbarnsbarn

Vart åker ni helst på semester? Vi har egentligen aldrig haft vad man kallar semester. Vi hade ju 12 mjölkkor, hästar och ungdjur! Men 1950 kunde vi ”låna ut” korna och det blev en bilresa till Norge, över Åre, Trondheim, Mo i Rana, Gudbrandsdalen. Så grönt vattnet var! Träffade Mora Nisse på hemresan. På senare tid hälsar vi ibland på en son i Blekinge, men det blir aldrig några långa resor.

Norge, 1950                                                       Blekinge skärgård, 80-talet

Har ni något speciellt barndomsminne? Herbert kom som barn till Erik och Johanna Nordlander i Björnås och blev kvar där. Erik, som han kallade ”poffa”, lärde honom allt.  Bland många fina minnen har han svårt att plocka fram något speciellt, men båda minns att Erik ofta sade ”jag har burit honom på mina axlar” – och det var inte bara bokstavligen menat.
Gunny växte upp i Gavik. Hon gick till fots till skolan i Salteå, det blev 7 km fram och åter, och hade som uppgift att hämta all post till Gavik på hemvägen. Hon minns att det bland breven en dag fanns en avi till pappa. På posten i Salteå låg en inkallelseorder, som måste lösas ut. Det var krig. – Jag fick vända om direkt, berättar hon, – 7 km till. Men hur det var tappade hon avin på vägen och fick gå tillbaka och leta. Den låg i diket hemma i Gavik… Så för tredje gången satte hon iväg, trött och rädd att posten i Salteå skulle hinna stänga innan hon kom fram. – Jag grinde hela vägen.

Har ni någon ni beundrar, någon idol? – För min del är det nog Herbert, säger Gunny. – Vi träffades på dansen i Järesta. Hade båda så mycket gemensamt direkt på en gång. Vi gifte oss i april 1950 i Nora kyrka och vi har inte varit ifrån varann många dagar under alla år som gått sedan dess. Vi trivs bäst tillsammans. Och i stora världen beundrar vi Nelson Mandela, för hans storhet som människa och statsman.

Finns det något ni gärna skulle vilja lära er? – Inte i dagsläget, säger de. Gunny har gått flera kurser- keramik, sömnad, smycken – och en grundkurs i data, där hon lärt sig surfa på Internet och skicka e-post till barn och barnbarn. – Jag använder datorn nästan dagligen, säger hon.

Vad tycker ni är era starka sidor? Tålamod. Vi ältar inte. Är inte långsinta.

Och era svagheter?  – Jag har svårt att ge upp, och det kan ibland bli för mycket, säger Gunny, medan Herbert kan vara väl skojfrisk och tycker om att retas…

Något vi inte vet om er – några dolda talanger? Herbert : – Jag arbetade en tid som skribent för en tidning som hette Härnösands Posten – Sollefteå Bladet och rapporterade om det som hände här ute i bygden. Av redaktionen fick jag en kamera för att illustrera mina berättelser. Med den har jag tagit mängder med bilder – så jag har varit en flitig fotograf!
Gunny: – Vid sidan av djuren som varit mitt stora intresse, så gick jag en röjningskurs i skogen en gång. Sen köpte jag en motorsåg och så arbetade Herbert och jag tillsammans i skogen. Vi utvecklade ett eget teckenspråk och förstod varann perfekt med gester och anvisningar. Arbetet gick som en dans. Det var min bästa tid!

Vad gör er glada/riktigt arga? Att det går bra för våra barnbarn / När djur far illa.

Finns det något ni drömmer om att få uppleva? Inte nu längre, säger de. – Jag har drömt om att få flyga, berättar Gunny. – Och det blev verklighet häromåret, när jag fick åka helikopter ner till hemstället i Gavik. Vår son Kent har rustat upp gården så fint och firar midsommar där varje år. Turen tog 3 minuter! Men så vackert det var att få se allt från luften. Rena drömmen!

Vad är det bästa med Nordingrå? – Det vackra landskapet som gläder oss sommar som vinter, många goda vänner som följt oss genom livet och även många som gått bort, men som ännu är med oss i tanken.

Herbert och Gunny berättar mera:
När Gunny kom till Björnås, var stora huset i dåligt skick och måste snarast repareras. Det fanns en ”lillstuga” på gården, som de kunde bo i under tiden bygget pågick. Sakta men säkert växte deras nya hem fram och glädjen var stor när de äntligen kunde flytta in.

Konsten som granne
Björnås ligger högt och bjuder på ett fantastiskt panorama söderut genom dalgången mot Sörleviken och havet. Herbert och Gunny bor längst upp, med allra bästa utsikten. Det ledde till en livslång vänskap med en av Nordingrås mest kända konstnärer, Johan Lundgren. – Jag mötte Johan på sin cykel en dag nere vid vägskälet, berättar Herbert, – och han frågade om han kunde hyra en liten stuga nånstans i Björnås. Jo, det går bra, sa jag, du kan bo hos oss i bagarstugan. Men Johan hade inga pengar och ville i stället lämna en tavla för hyran. Och det passade mig alldeles perfekt, för jag tycker mycket om konst. Johan var lättsam och trevlig. Han bodde hos oss på somrarna i 10 år, så det blev en tavla för varje år. Vi har alla kvar än.

Förlovningspresent från Johan, Björnås 1949                                        Slåtter Björnås, okänd konstnär

– Pelle Åberg hade två hus och bodde strax nedanför oss i backen, med frun Aina och två barn, Anders och Karin. Av honom har vi inga tavlor, men han målade ett fint tråg åt oss. När Aina blev ensam hade hon konstskola varje sommar. Till Björnås kom deltagare från hela Sverige, och vi köpte tavlan ”Slåttanna” av en av Ainas elever. På den tiden var det inget som tydde på att Anders skulle gå i pappans fotspår och bli konstnär, han var som pojkar är mest med en hel del hyss.

I det andra av Pelles hus bodde Olle Nordberg en tid med hustrun Märta och döttrarna Birgit, Siv och Lena. Siv kom och hälsade på i Björnås år 2000 och gav Herbert och Gunny en vacker bok, som döttrarna gett ut med Olles verk. Där kan man läsa om vänskapen med Pelle Åberg, och om Nordingrå ”denna pärla i svenskt landskap”. Att köpa någon tavla av Olle Nordberg blev det aldrig tal om, han var alldeles för dyr. Men köparna stod i kö. Det står i boken, att han efter utställningen på Sveagalleriet hade kunnat köpa två enfamiljshus!

Olle Nordberg, Sommarnatt                                                                Olle Nordberg, Äppelhem

Fritiden
Trots att Gunny hade korna, som måste mjölkas varje dag, fanns det ändå tid för annat. De byggde en sommarstuga i Sörle, med sjöbod. Och på söndagarna bar det ofta iväg på en bergstur, med Stortorget som favorit. De hade sommarbarn i flera år och Gunny minns särskilt en pojke från Stockholm, Kristian, som kom till Björnås åtta somrar i rad. Bagarstugan hyrde de ofta ut till turister och återkommande sommargäster och tittar man i Herberts fotoalbum är de fulla med  bilder på vänner och bekanta som under åren gästat deras hus. Dörren har alltid varit öppen.

Seniorlivet
Som pensionär engagerade sig Gunny i SPF Vänskap, där hon var researrangör i 10 år och satt med i valberedningen. Hon har också aktivt deltagit i den arbetsgrupp som samlat material till de tre böcker om Nordingråmål, som föreningen publicerat : För i väla, Gamorla och Litte tå värt, som kom i december 2014.

Ålderns höst
Arbetet med djuren och gården var ofta tungt och det satte sina spår. Herbert fick en hjärtinfarkt redan vid 49 års ålder, har genomgått en bypass-operation och måste äta en hel del mediciner för att klara vardagen. Djuren är alla borta. Ett nödvändigt, men mycket smärtsamt beslut. Nu är de bara de två. De har firat  krondiamantbröllop – 65 år. Och båda fyllt 85 år – med bara några dagars mellanrum. Som sagt, de gör allt tillsammans.

Text: Anna Greta Tjäder
Foto: Anna Greta Tjäder, Herbert Törnqvist