Nordingråbor minns… – Nordingra.nu. Portal för Nordingrå

1900-talet – en tillbakablick

SPF Vänskap genomförde 2006-2007 en studiecirkel som man skulle kunna ge namnet ”Nordingråbor minns”. Under ledning av Lisbeth Brännström träffades en grupp på tio nordingråbor för att tänka tillbaka, minnas och berätta om sina liv. Resultatet blev en brokig väv av upplevelser och händelser som ger en bild av vardagen i vår bygd under förra seklet.

Vi vill gärna dela med oss av deras minnesanteckningar. Följ med på en resa tillbaks i tiden, till

Vårt dramatiska 1900-tal – en tillbakablick.

Gruppen samlades för att tillsammans se bakåt, till barndom och uppväxt, för att minnas – och ”dokumentera”. Trots att alla i studiecirkeln uppnått en ansenlig ålder, var de litet för ”unga” för att ha egna minnen från den tidigaste delen av seklet. Men de hade hört många berättelser från föräldrar och andra om tider som gått. Deras anteckningar blev underlag för de berättelser du finner här.

Vågar vi hoppas på att kommande generationer kommer att förvalta SITT arv och lämna minnena från SIN tid vidare.

Vi ville besvara frågan: Vad minns vi själva? Trots att alla i studiecirkeln uppnått en ansenlig ålder, var vi litet för ”unga” för att ha egna minnen från den tidigaste delen av seklet. Men vi hade hört många berättelser från föräldrar och andra om tider som gått. Och visste därför att ”fattig Sverige” inte är så långt borta…

Auktion – på barn

Ingemar Öhlen har berättat att hans pappa och dennes bror såldes på auktion. Ingemars pappa var född 1886 och 1898, tolv år gammal, blev han bortauktionerad till ett syskonpar för 35 kr per år. Det gick till så, att lägsta bud vann. Kommunen skulle ju betala!

Ingemars pappa fick naturligtvis arbeta för ”brödfödan” på syskonens jordbruk. Hans bror kom till en annan familj och levde under liknande förhållanden. Vid vuxen ålder blev Ingemars pappa dräng i Ullånger. Där träffade han sin blivande fru som väl troligen arbetade som piga. Dräng och piga var de ”yrken” man lärt från barndomen.

Ingemars pappa hade tydligen bra framåtanda. Han hade fått höra att syskonen som han hade växt upp hos skulle sälja sitt hemman (kvinnan blev ensam). Han blev varnad när han hade planer på att köpa: ”tänk på va han ä kommen från”. Kavat var han, bad att få arbeta vid Salsåkers sågverk tills han hade tjänat ihop till ett skogsskifte gränsande till Valto. Det lyckades och han kunde köpa sitt hemman och bli hemmansägare. Nämnas kan att förvärvet kostade 8000 kr. I dagens penningvärde motsvarar det….

Ingemar, hans syster Ingrid och hennes man Axel på hemstället, som Ingemars pappa lyckades köpa. De slår korn. Bild från sent 40-tal.

Första världskriget
Under första världskriget var det naturligtvis ont om mat. Trots detta hade befolkningen på landsbygden det bättre, men förmodligen kom de i kontakt med fattiga som måste tigga. Vi får inte glömma Spanska Sjukan, omkring år 1918,en slags influensasjukdom som skördade många offer, upp emot 20 miljoner i Europa. Detta var ju långt innan antibiotica hade utvecklats så det fanns inget botemedel. På Båtmanstorpet i Järesta dog 7 av familjens 12 barn.

Kläder
Början av 1900-talet var självhushållningens tid. Det mesta tillverkades i hemmen. Man vävde, stickade och sydde. Var man inte sykunnig, kom en sömmerska och sydde. Annars var det nog så att man sydde efter bästa förmåga. Garderoben var ju heller inte så stor. Barnkläder fanns inte som nu. I stort sett såg barnen ut som vuxna i miniatyr .
Något som vi alla i gruppen minns som ett gissel var livstycket, vanligt för både pojkar och flickor. Vad var nu detta? Ett ärmlöst underplagg som knäpptes fram och bak. I nedre kanten satt en knapp på varje sida. I denna knapp fästes strumpebanden som hade ett antal hål.En motsvarande knapp fanns i övre kanten på strumpan där bandet fästes. Ett allvarligt problem uppstod om man tappade denna livsviktiga knapp under skoldagen. Strumporna var hemstickade och kraftiga – vilken plåga, de kliade och stacks ju. De var inte trevliga att bära men nödvändiga när man pulsade i den djupa snön på vintern (före motorplogarnas tid).

Så här såg livstycket ut. Det bars av barn i hela landet, till och med i Katthult.
Foto: Wikipedia.

Det var mindre kritiskt för pojkarna som hade långbyxor. Varför bar inte flickorna långbyxor? De började bli vanliga först strax före andra världskrigets utbrott åren 37 –39.

Klädd för skolan
Hur var en skolflicka då klädd innan det blev vanligt med långbyxor för flickor? Jo, hon hade linne, livstycke, tröja, långstrumpor, klänning och förkläde. Man hade inte ombyten för varje dag så det gällde att sköta kläderna: detta var ju före tvättmaskinernas tid. Tjocka underbyxor under vintern. Laddor (kängor tillverkade av filtliknande material), vanliga snörkängor förmodligen tillverkade av en lokal skomakare (åtminstone under 20-talet). Nervikta sockar över kängskaften. När sulorna blev slitna halvsulades de. De nya sulorna fästes med pligg (små trästift) eller syddes fast med becktråd (lintråd som behandlats med beck och tjära).
Pojkarna var utrustade med långbyxor eller golfbyxor, som slutade just nedanför knäet. I övrigt lika flickorna vad gäller fotbeklädnad. Näbbskor kom att bli vanliga vid denna tid.
Sommartid var det kortbyxor som gällde. Sandaler och smärtingskor (tygskor) var vanliga även för flickor.
Arvegods  Familjerna hade ofta många barn. Vanligt var att man ärvde kläder av större syskon.Detta gällde både pojkar och flickor. Man gick ofta barfota under sommaren vilket innebar att man blev tjockhudad under fötterna och därmed oöm.

Vuxen”mode”
När det gällde kläder var det vanligt att tyget vävdes i hemmen. Vadmal var ett tyg som tovades för att bli motståndskraftigt mot väta. Tovning gick så till att man doppade tygstycken i hett vatten med såpa. Proceduren upprepades ett antal gånger. Vadmalsbyxor och storväst var lämplig klädsel för arbete i timmerskogen. Bussaron, sticketröjor, laddor, krimmermössor och handskar fullbordade utrustningen. Det fanns givetvis inga vägar i skogen. Här gällde det att pulsa sig fram i snön.
Kvinnorna var klädda i plagg gjorda i hemvävda tyger. Klänningarna var hemsydda med lång kjol. På 20-talet blev kjolarna kortare. Hemstickade strumpor, förkläde och schal eller snibb på huvudet kompletterade klädseln.
Både flickor och pojkar betraktades som vuxna när man ”gått och läst”(konfirmerades). Detta påverkade både klädsel och val av arbete.

Köpekläder!
På 20-talet påbörjade gårdfarihandeln med försäljning ute i byarna. Kvinnorna kunde kanske köpa sig ett tyg till förkläde eller en klänning. Kunde de inte sy fanns det alltid någon hemsömmerska att anlita.
Postorderkataloger började också att utges. Oscar Ahrén, Åhlen & Holm och Viskadal var vanliga ute i stugorna. Vilken fröjd att kunna skicka efter något färdigtillverkat. Passformen var inte alltid den bästa, men tänk: köpekläder!

Några stora utsvävningar blev det nog aldrig. Pengar var en bristvara under 30-talet.
Sågverks- och massaindustri började, trots svåra tider, dock bli ett begrepp även för landsbyggden. Där öppnades en möjlighet till ekonomiskt tillskott för den som kunde ta ett sommararbete.

Hygien:

Under första hälften av 1900-talets befann vi oss långt ifrån badkar och duschar. Hur skötte man då sin personliga hygien? Ja, inte var det stortvätt varje dag. Händer, ansikte, armar, öron och hals fick kanske en översyn varje dag. Fötterna fick nog vänta på en veckotvätt. Stortvätt först till jul i en bunke. Många gånger var det mer än en som badade i samma vatten. Vatten var en bristvara på vintern. Det skulle hämtas från en brunn och dessutom värmas, vilket skedde på den vedeldade spisen. Det blev eventuellt en vårtvätt också innan man kunde ta sig ett dopp i någon sjö på sommaren.

Klädtvätt
Klädbyten varje dag förekom naturligtvis inte så kläderna blev ordentligt nedsmutsade. Man fick ju bära sitt vatten. Hade man djur var det viktigast att djuren fick sitt. De första vattenledningarna drogs till ladugårdarna. Vattenledningarna bestod av genomborrade stockar som sammanfogades.

Varje vår blev det stortvätt av ihopsamlade smutskläder, vanligtvis vid en sjö eller en bäck.
Kläderna lades först i blöt över en natt. Detta för att de skulle bli mer lättvättade. Man blandade gärna i lite lut även till den kulörta tvätten. Såpa kunde man så småningom köpa i lösvikt. Tvål tillverkades i hemmen av talg.
När det gällde vittvätt kokades tvätten med lut. Den första luten tillverkade man själv. Björkaska lades i tygpåsar som man placerade i tvättgrytan. Antingen öste man över vatten eller så fick påsen ligga kvar under hela kokningen. Nästa framsteg var natriumlut, plåtburkar med lutpulver som man med ett snöre doppade ner i grytan (25-50-talet). Efter kokningen följde många sköljningar för att få bort luten.
På tidigt 1900-tal använde man också klappträn för att få bort så mycket vatten som möjligt.
Stötbrädor, först av zinkplåt, började användas i början av 20-talet. Tvätten gnuggades mot brädan för att få bort smutsen. Så småningom kunde också fabrikstillverkade tvättmedel köpas, exempelvis Vita Björn, Persil m fl.
Efter andra världskriget skedde en enorm utveckling inte minst när det gällde hjälpmedel för tvätt. Tvättmaskiner började bl a göra sitt intåg. Till en början handdrivna. Utvecklingen efter 1950 till allt mer avancerade maskiner har vi alla fått ta del av.
Tvättmedel finns numera i en djungel av olika typer och fabrikat. De blev alla vardagsvaror i slutet av 1900-talet. Björkaska och lutpulver är ett minne blott för de äldre.

Andra världskriget-ransonering:

Efter första världskrigets slut 1918 skedde en stor utveckling framåt på många områden. Men vi får inte glömma att det fortfarande var fattigt för många. Framtidstro hade man nog trots allt. Inga fler krig skulle världen drabbas av!
Tyvärr blev det inte så. Tyskland blev en stormakt. Under Hitlers erövringståg skedde förföljelser av framför allt judar, men också andra. 1939 den 1:a september var Andra Världskriget ett faktum. Inte var det väl många, som kunde ana att detta krig skulle bli så långvarigt och få så fruktansvärda konsekvenser. Tyskarnas ockupation av våra grannländer, ryssarnas krig mot Finland, krig mer eller mindre i hela Europa och även utanför vår världsdel. Har vi förstått att Sverige kanske skonades på grund av en del tvivelaktiga åtaganden för tyskarnas räkning?
Mörkläggning och matransonering var nog egentligen allt som berörde oss! Den första varan som ransonerades under krigstiden var kaffet. Det ransonerade från 1940 så länge som till 1951! När det gällde kaffet var man uppfinningsrik. ”Koka på sumpen” måste man naturligtvis göra. Man rostade också råg och korn. Ersättningar (surrogat) fanns att köpa, ex-vis Cikoria, Mabo och Dosca Frank. Alla ersättningar var bruna, vilket var nog det enda de hade gemensamt med den äkta varan! Andra ransoneringar, som följde i rask takt, var för socker, mjöl, kött, fläsk, ägg, tobak och tvättmedel.
Slakt mot kupong
Naturligtvis skapades det nya förvaltningar t ex kristidsnämnder. Ett tusental personer arbetade i vårt land inom dessa förvaltningar.
Nu tänker väl ni, som läser detta, att det väl ordnade sig med ransoneringen för bönder och torpare. Men slaktade man en gris eller kalv hade man att erlägga ransoneringskuponger som motsvarade vikten. Det gällde att spara kuponger så att det räckte till höstslakten.
Bensin – en bristvara
En ransonering som vi absolut inte får glömma var bensinransoneringen. Endast vissa utryckningsfordon erhöll en viss tilldelning. Här kom gengas in som drivmedel ex-vis för taxibilar. Man matade ett gengasaggregat monterat på bilen, med träkol och träkubb. Det var en hälovådlig hantering då giftiga gaser utsöndrades från aggregatet.
Däck från privata bilar beslagtogs för krigsmaktens räkning. Även hästar togs ut till militär tjänst.

Vad blev det för mat?
Hur påverkades vår mathållning under de här åren? ”Matsedeln” påverkades nog inte så mycket. Kött fick man nog dra ner på. Mjölmat var även tidigare mycket vanlig, ex-vis i form av kornmjölsgröt till frukost, eventuellt uppstekt gröt från föregående dag. Strömming och potatis, och blodbröd och fläsk var vanligt. Bland skogsarbetare var ”amerikanskt fläsk”med mycket fett omtyckt. Blodpalt med fläsk var vanligt vid jultid. Morötter och kålrötter var en bra stomme i köttsoppa med klimp.

Man slaktade som regel strax före jul(när man hade sparat kuponger). Blev det mildväder fick man snabbt salta ner köttet och fläsket. Lite senare, i slutet av 40-talet eller i början av 50-talet blev konserveringsmetoden vanlig. Glasburkar med gummiring som tätning mellan burk och lock användes. Man stekte eller kokade kött och fläsk som placerades i burkarna. Burkarna tillslöts och upphettades i en konserveringskittel med vatten. De skulle upphettas och därmed steriliseras under en viss tid. I den upphettade burken utvidgades luften som då pressades ut. När burken kallnade tätade gummiringen till och ett undertryck uppstod varvid en konservering skedde. Denna metod användes alltså innan frysboxarnas tid.

Tunnbröd
bakades höst och vår. Det var ju bröd som skulle räcka hela året. Höstbaket utökades också med en rejäl stöpa blodbröd. Tunnbrödsbaket kunde omfatta 2-3 dagar på hösten,l ite mindre på våren. Var bakade man? Jo, varje gård var utrustad med en bagarstuga. Tyvärr finns det inte så många kvar idag.
Men tunnbrödet försvann inte från Nordingrå. Det utvecklades till stordrift av företagsamma personer redan på 20-talet.Vi hade bagerier i Mjällom, Sörle, Tollsätter, Vännersta, Omne och Nordingråvallen. Vid 1900-talets slut återstod Polarbageriet i Omne (maskinbakat) med 80 anställda och Mjällomsbröd, som flyttat driften till Ullånger och som fortfarande är igång och sprider vårt bröd också mot söder, se bilaga.
Ett tunnbrödsrecept:
12 liter mjölk och vatten.
1 pkt jäst.
1 ½ påse hjorthornssalt.
5 nävar havregryn.
5 dl grahamsmjöl.
5 kg kornmjöl.
4 kg rågsikt.
4 kg vetemjöl.
Eventuellt brödkryddor ex-vis anis och fänkål.
Till utbakning användes c:a 6 kg vete- och kornmjöl som blandades.
Många recept finns. Bagerskerna hade sina egna recept tillkomna på en höft. Vanan gjorde att man kunde avgöra när degen var lagom fast. Man tillsatte vetemjöl så att degen inte blev för ”frön” dvs ”smulig” och svår att baka ut. Degarna ”sattes” helst på kvällen innan bakedagen.
Recept på ”Fjöltern”-”Sladdren” eller ”Haljtjockern”(mjukt tunnbröd):
3 liter mjölk
3 hg margarin.
1 flaska sirap.
2 ägg.
2 pkt jäst.
½ halvpack hjorthornssalt.
3 påsar vetemjöl,ev något mindre.
1 påse rågsikt.
Det första mejeriet startades 1884 i Omne
och var igång till 1898. Mejerskorna var två, båda med namnet Tideman. Låg omsättning var orsaken till attde inte kunna fortsätta. Maskinerna flyttades till Ödsåkern (fd telefonväxeln) men någon fortsatt drift blev det inte. Det skulle dröja ända till 1933 då mejeriet i Skog startade. Dit levererades mjölken från Nordingrå. Mjölkpriset var 7-8 öre/liter i starten.

Kraftförsörjning
Belysning kom till Nordingrå i början av 30-talet. I Omne startades en kraftstation i Omnebäcken 1925 vilken försörjde Omne by. I anslutning till detta bildades ”Nordingrå kvarn & Belysningsandelsförening”. Kraftstationen döptes till ”Omne Kraftlösa” beroende på den mycket begränsade effekt den levererade. Från 1930 köptes kraften från Salteå Kraftbolag. Bönder fick en tilldelning av 120 kWh per år. Mindre sågar drevs med vattenkraft och senare med ångkraft.

Telefon
Första telefonväxeln var ”Nordingrå” placerad på Ödsåkern. Ett fåtal hade egen telefon på 30-talet. Sågverk och affärer var de första med den lyxen. När nätet blev mera utbyggt var det vanligt med A, B och C anslutning(tre abbonenter var uppkopplade på en och samma linje). Vem som fick inkommande samtal bestämdes av hur många signaler det ringde, en signal till A-abbonenten,två till B-abbonenten och tre till C. Så småningom tillkom växlar i Åsäng, Sörle, Bönhamn, Omne, Räfsön, Mjällom och Salsåker. Men 1962 var växlarnas tid över, hela nätet automatiserades.

Skolor
Det har funnits skolor i Näs, Salsåker, Veda, Vallto, Själand, Ulfvik, Ådal, Häggvik, Mädan , Mjällom och Vännersta. De skolorna är borta sedan många år. Den sista skolan som lades ner var skolan i Mjällom i början av 2000-talet. Enda kvarvarande skolan är Nordingråskolan omfattande klasserna 1 –6.

Bryggerinäring

Bryggeriet i Gåsnäs startades av Gustav Nyberg. På bilden ses hans fru Elsa, född Björklund, i färd med att rengöra flaskor.

I Nordingrå har det funnits två bryggerier, i Salsåker och Gåsnäs. Det senare köptes upp av Hernö Bryggeri och detta ändade bryggerinäringen i Nordingrå.

Bagerier
Många bagerier fanns ute i byarna.: Näs Bageri (Gärda Nordlander). Bäckland åren 26-27. Edin flyttade sedan till Tollsätter. I Omne hade Karla Boman sitt bageri i Frits Omnells jordvåning. Hon flyttade så småningom till Kiörning där det också blev konditori.

1938 startade Gunnar Sjölander ett bageri i Näs. Så småningom flyttade även han till Kiörning. Han drev sitt bageri fram till 1973. Häggbloms konditori fanns en tid i Kiörning. Dessa lokaler köpte Gunnar Sjölander när han flyttade sin verksamhet till Kiörning.
Bagerier fanns också i Mjällom,Ullstens och Kalle Andersson. I Häggvik, Holmbergs. I Salsåker, Vestbergs Kafé. Anna Mårtensson åkte omkring och sålde bröd. På Vallen fanns sentida Högakusten Bageriet. Alla dessa är numera avvecklade.

Livsmedelsaffärer
Livsmedelsaffärer fanns i var och varannan by före bilismens genombrott. I byarna Mädan, Vännersta, Järesta, Körning, Ödsåkern,Omne, Mjällom, Häggvik, Sund, Björnås, Sörle, Näs, Bönhamn, Räfsön. I vissa byar fanns mer än en, t ex Mjällom, Omne och Häggvik. De flesta var privatägda men Koperativa Förbundet hade ett mindre antal butiker i socknen.

Vad har blivt kvar? ICA-hallen på Vallen och Tempo i Mjällom. Den minskande befolkningen och ökade lönsamhetskrav har bidragit till ”affärsdöden”. Bilismen har gjort människorna lättrörliga, varför bandet till den lokala butiken inte längre är så starkt. Turismen under sommaren kan inte kompensera för den mycket mindre handeln under resten av året. Sommarturismen är dock mycket viktig för de två kvarvarande butikerna.

Övriga butiker:

Manufaktur: Åmans i Salsåker, Melins på Vallen, Osvald Norberg i Häggvik, Byströms i Mjällom.
Skoaffärer: Vedins, Berglund.
Rydéns Korgaffär med egen tillverkning.
Hatt och Modeaffär.
Karlströms Tygaffär.
Tehlins Herrekipering.
Alla har upphört!

Vi har berört vilka manufakturaffärer som funnits men deras föregångare, Gårdfarihandlarna, har vi nämnt bara i förbigående. Men där fanns profiler som ”Sill Pelle” Pettersson med sitt blå knyte, August Åsberg, Grönstedt, Sandkvist, ”Lill Hompen” Sjödin, Ale Nordlöv. Deras område omfattade även de närmaste grannkommunerna.

Hantverkare:

Skomakare:
Kjell Björklund, Johan Gerdin, Johan Hägglund, Curt Viberg, Sundin. Att laga och halvsula skor var en nödvändighet, men nu är detta ett yrke på utdöende. Ingen av de nämnda finns kvar. Curt slutade som skomakare och drev taxirörelse och bensinmack med bilreparationsverkstad. Vid sin pensionering överlät han rörelsen till andra.

Transporter
Taxirörelser fanns det många.  På Vallen fanns fyra, Sundström, Andersson, Börlin och Viberg.
I Salsåker, Hellgren och Andersson Mjällom, Egon Hägglund, Gottfrid Näsholm. I Barsta, Rudolf Lundgren. Näs, J Sjödin.
Men privatbilar blev allt vanligare. Numera har vi två rörelser kvar. Rödén på Vallen och Sjölander i Mjällom.
Gods fraktades med bilar från början av 30-talet och fram till slutet av 60-talet Bilarna utgick från Härnösand och Kramfors ut till socknarna på båda sidor av Ångermanälven, se även under rubriken ”Åkerier”.

Åkerier
Ett företag vi vill framhålla vad gäller utveckling är bussbolaget Byberg & Nordin. August Nordin startade med turer till Kramfors (över Kinnmärgen med färja). Han började med en grå personbil av märket Ford, årsmodell 1927. Allteftersom tiden gick övergick han till bussar med sönerna Gotte och Sture som chafförer. Numera har företaget ett 40-tal bussar, 45 med småbussarna. Turistbussarna ut till Europa har ett brett program med resmål i många länder. Även charter till Amerika ingår i programmet (buss/flyg). Skolskjutsar är en viktig gren med allt längre skjutsar beroende på skolnedläggningar/centraliseringar. De första skolskjutsarna infördes i början av 40-talet. VD för bolaget är numera Gertrud och Gotte Bybergs son Thomas.
Lastbilsåkerierna var rätt många. Oskar Boström, Sten Edström, Erik Moberg, Karl Näslund, Edvin Näslund,Veimar Vidmark, Bröderna Vigren, Mats Kvist, Henning Matsson, Erik Norberg, Norrby. En del av dessa kan man väl säga upphörde med ålderns rätt. De kvarvarande övergick under 70-talet till större enheter, Kustfrakt och Bilspedition.

Industrier och mekaniska verkstäder

Erik Ahlenius

Mekaniska verkstäder
Ahlenius Mekaniska Verkstad.  Från liten smedja till mekanisk verkstad. Företaget var i släktens ägo i tre generationer.
Jonas Ahlenius startade den första smedjan 1892. Han blev något av böndernas allt i allo i Nordingrå. Erik, ett av de nio barnen,började tidigt att arbeta i verkstaden jämte sin far. Det var varannan dags läsning i skolan så det blev varannan dags arbete i verkstaden. Han började sin karriär med att slipa knivar. Så småningom blev han något av en uppfinnare. Som 13-åring tillverkade han spark med stålmedar. Omkring 1930 var det dags för en ”pärupptagare”. Han gjorde även en del beställningsarbeten till Nordingrå Församling bl a en stegport och en ny dopfunt.
I slutet av 20-talet tog Erik över för gott. Företaget blev allt mer känt. Man gjorde reparationsarbeten vid industrierna i Ådalen och servade även skofabrikerna i Mjällom.
Under krigstiden tillverkades gengasaggregat. Inte mindre än 12 tunnbrödsmaskiner tillverkades i Häggvik Redan på 20-talet kompletterades smedjan med en större verkstad.
1967 var det dags för John,tredje generationens Ahlenius, att ta vid. Dockstavarvet blev en storkund under senare delen av 1900-talet. Även andra större kunder som t ex sågverk hade stor betydelse för verksamheten. I slutet av seklet tyckte John att det var dags att pensionera sig. Någon fjärde generation som tog över blev det inte. Till att börja med utarrenderades verkstaden för att sedan säljas.
Epoken Ahlenius var nu slut!

Gerdin-gruppen, Mjällom.

Med sin farbror Manfred Gerdin som delägare grundade Yngve Gerdin år 1952 företaget som nu heter Gerdins Group. Företaget har idag ca 430 anställda och produktionsanläggningar både i Sverige och i Polen. Gerdins arbetar på världsmarknaden och har kunder på alla kontinenter. Det här var början, verkstan på Grunnan. På bilden ses Yngve Gerdin, 50-tal.

Gerdins industrier som startade i en liten verkstad på Grunnan 1952 bara växer och växer. Även här har rörelsen övergått till andra generationen. Nämnas bör att Solveig och Yngve Gerdin blev ”Årets Gnosjöare” år 1987 med en guldkanna som pris.

Vad tillverkades och tillverkar man? Produktionen består av stansknivverktyg, hålpipor och laserskärning av stansformverktyg. Fabriken har byggts ut ett antal gånger.
Cablage-team AB ingår också i företagsgruppen. Starten för detta företag var övertagandet av SAAB:s tillverkning av kablage till bilarna, vilka då tillverkades i Kramfors. Tillverkningen har utvecklats till ett antal nya kundgrupper. Den mest krävande kundgruppen är troligen medicinsk industri till vilken man tog över tillverkningen från Siemens Elema. Internationella kontakter har inneburit att produkterna säljs inte bara i Europa utan även utanför vår världsdel. Numera är det sönerna Peter och Björn som driver företaget vidare.
Nämnas kan att Solveig och Yngve även erhållit utmärkelsen ”Norrlandsbjörnen” för insatser i norrländskt näringsliv.

Skoindustrin
Skoindustrierna i Mjällom var stora. Mjällom var nummer två i storlek i Sverige efter Örebro vad gäller skotillverkning. Fem fabriker sysselsatte som mest ca 700 personer. Importen tog död på den inhemska tillverkningen.
En mindre tillverkning av ortopedskor sker vid företaget Otto Bock på vallen.

Sågverk
Under tidigt 1900-tal fanns sågverk i Måviken, Omne, Häggvik, Mädan, Älgsjö och Salsåker.
I Omne starade man med drivning med vattenkraft, vilket måste ha varit en mycket kraftlös drift med tanke på Omnebäckens begränsade vattenföring. Ångkraft var dåtidens lösning.
Måviken och Salsåker tillsammans med Älgsjö Såg var de största och var också de som överlevde längst. Salsåkers Sågverk lades ner år 1943.Älgsjö Såg lever vidare och är sedan ett antal år flyttad till Ullånger.

Fiske
Fisket var en gång i tiden en viktig näring av betydande omfattning. Kustfiskarna försåg både kustborna och folket upp efter Ångermanälven med så väl färsk som insaltad fisk, företrädesvis strömming.
Dålig lönsamhet till följd av låg tillgång på fisk ,kostsamma utrustningar i form av båtar och övriga redskap har säkerligen bidragit till att yrket dött ut. Enda undantaget är Roger Edlund i Norrfällsviken som fiskar för att fylla resturangen Fiskarfängets behov samt för en viss försäljning.
Salterierna är också borta. De har funnits i Bönhamn, Mjällom, Häggvik och Norrfällsviken.
Salteriet i Häggvik var i drift och levererade surströmming och kryddströmming fram till år 2006.

Näringsställen:
Bland näringsställen från förr kan nämnas Gästis i Järesta, Ljungdals i Häggvik, Nordingrågården i Salberg och Mjälloms Hotell. Alla är nu nedlagda.
Näringsställen som fortfarande finns kvar in på 2000-talet är Kiörningsgården (tar emot beställningar även vintertid). Likaså Lappudden och Olivlunden på Vallen.
Olivlunden (fd Vågebo ålderdomshem) drivs som ett kollektiv med rumsuthyrning och beställningsservering även vintertid.

Sommarresturanger:
Brittas Resturang och Fiskarfänget båda i Norrfällsviken, Skutskepparen i Barsta, Arnes Sjöbod och Hilmas café i Bönhamn,Villa Fraxinus i Hyndtjärn (Fraxinus har även en visningsträdgård).
Anders Åbergs ”Mannaminne” måste få några extra rader. Även där serveras mat. Museet Mannaminne är dock hans storverk med många tusen besökare varje år. Hans skapelse är under ständig utveckling och omfattas idag av mer än 60 byggnader!! Museet är idag vida känt och har besökare från hela Sverige. Under 2007 startafrd ångbåtsturer på Vågsfjärden med ett antal bryggor runt sjön för av- och påstigning.
Ytterligare projekt kan förväntas från Anders Åbergs sida.

Slutord
Mycket har hänt och utvecklingen har varit enorm under 1900-talet. Att beskriva detta skulle kunna fylla en hel bok. Vi i gruppen har ”gluttat” in lite på början av 2000-talet.
Vågar vi hoppas på att kommande generationer kommer att förvalta sitt arv och lämna minnena från sin tid vidare.
Härmed avslutas vår tillbakablick på det föregående seklet.
Nedtecknat 2006 – 2007.

Vill du läsa minnesanteckningarna som ett Word-dokument, klicka här nordingraborminns